Jordbävning och sexårstrots - likvärdiga företeelser!

Ja, inte många kan väl ha missat gårdagens omskakande upplevelse?
(Bara min trötta bror och hans trötta sambo??? :)
Men vad är väl ett litet jordskalv mot ett sexårstrotsutbrott???

Igår bråkade jag och vår äldsta dotter något så fruktansvärt mycket.
Hon var på dåligt humör redan när hon skakade ur sängen så att säga.
Och värre blev det framåt förmiddagen.
Vi skrek så jag trodde väggarna skulle rämna.
Inte ens våra halvmeter tjocka väggar kunde dölja våra illvrål här inne.
Hon skrek.
Jag skrek.
Jag var fullkomligt vansinnig.
INGEN kan reta upp mig som hon...
I en och en halv timme satt hon på sitt rum och vrålade.
Själv stod jag stod utanför och vrålade.
Moget.
Jag förvandlas liksom själv till en sexåring i de här striderna...
Och jag glömmer bort allt vad vett och sans heter.

Besynnerligt att man kan bli så ursinnigt förbannad på en människa som man älskar så mycket.
Varje gång (typ, varje dag) vi utkämpat de här striderna får jag ju så klart dåligt samvete...
Tänker att "imorgon, då ska jag vara en lugn och pedagogisk mamma, som inte hetsar upp sig och låter sig provoceras...." HA!

Igårkväll stod jag och tittade på henne när hon somnat.
Huvudet på kudden, de blonda lockarna som dolde ansiktet, de små nävarna hårt knutna om snuttefilten, gosekatten på ena sidan kudden, gosekaninen som trillat ner på golvet.
Jag tänkte att det inte var så längesen som man svor att man inte skulle låta sig bli upprörd över småsaker, eller större saker heller för den delen.
Det mesta går ju att lösa på ett eller annat sätt.
Jag tänker på hur vi var efter att hon var med om sin svåra olycka.
Så tacksamma, så rädda för allting, så överbeskyddande.
Visst är jag så fortfarande.
Klarar inte av att se barn klättra, klarar inte av att höra ambulanssirener osv.

Usch, jag ryser vid minnet.
Den lilla kroppen endast iklädd en blekrosa tröja och små vita spetskantade underbyxor.
Den lilla kroppen som fördes in i den stora röntgenapparaten.
Den lilla kroppen som sövdes ner och opererades i sista minuten.
Den lilla kroppen i den stora sjukhussängen.
Den lilla kroppen med jättebandaget om huvudet, alla slangar och sladdar.
Den lilla kroppen, min äldsta dotter, som har en så djävulskt stark vilja och kan reta gallfeber på mig varje dag.
Den lilla kroppen, min första bebis, som jag älskar så oerhört mycket...

It's a loving thing