Från ytan till djupet

Mina flickor har så vackra hår!!!
Tjocka böljande hårmanar som är underbara att borsta igenom och göra frisyrer med!
Jag kan bli så avundsjuk...
Mitt hår är numera så tunt, torrt och risigt.
Riktigt skithår.
Men det har varit fint en gång...
Ser jag på bilder....

Igår var jag på en riktig tjejdag!
Mamma och jag åkte in till sta'n tidigt och gick sen där hela dagen.
Det var så mysigt.
Att strosa omkring och äta lite sushi och dricka en liten latte...
Klockan fyra halvsprang jag till en kyrka och såg en av mina f d elever komma ut - nygift - på kyrktrappan!
Jättefina var hon, hennes man och deras små barn.
Man blev lite rörd....

På kvällen träffade jag mina fina kusiner J och K.

Vi åt smarriga hamburgare - skitmånga varianter att välja på så det var inte helt lätt...

När K:s hamburgare kom in - och då hade hon sagt typ 53 gånger att hon var JÄTTEHUNGRIG - utbrast hon: "Men fan, jag glömde säga att jag skulle ha en vegetarisk!"

Men hallå!

Hon varit vegetarian sen hon var 12!

Hur kan man glömma DET, haha!?

Efter maten gick vi till en mysig uteservering där vi satt och snackade till klockan halvETT!!

Om ALLT!

Vi är otroligt lika vi tre.

Fastän vi inte umgåtts så mycket så har vi så många lika egenskaper och drag att det är löjligt!

Vi bildade en liten klubb igår.

En pakt.

Ja.

Fan vad jag saknat dem idag - mina fina underbara kusiner....

Veckan hittills....

I tisdags: shopping med Steffi Löööv.
Såååå mysigt!!

I onsdags: After Work med La Lund och de andra ex-kollegerna.

Sååå mysigt!!

M:s lilla ridhörna....

E på väg till 5-årskalas!

Mamma fyllde år igår!

Sååå mysigt!!

Och god mat!!

Mycket lyckat kräftkalas!

Jag tog det säkra före det osäkra, dvs kängor istället för sandaletter, eftersom jag inte vågade riskera min lilltå.
Ännu en gång...

Vilket väder det blev igår eftermiddag.

Som på beställning!

Mååååånga cyklade till kalaset, kanske inte alla 60 gästerna, men en hel del cyklar trängdes på uppfarten...

Barnen tog plats på första sittningen.

Förutom kräftor blev de bjudna på korv med bröd, potatismos och "barnsallad" (majs och gurka...)

En del föräldrar hjälpte sina barn att äta upp....;-)

Så här snygga var gästerna!!!

Värdinnan hade fixat lite tilltugg till kräftorna...
Tre sorters pajer, flera sorters ostar, bröd, sallad och sås.

Jag orkade knappt äta kräftor!

Värden för kalaset!

Värdinnan hade också bakat ett par-tre (FEM!!!) smaskiga tårtor!

En fantastiskt trevlig fest!

Lööööööövli!!!!

Tack så hemskt mycket!!!

(Och inga tå-missöden alls!)

Igår förmiddag följde J med M in till töserna i stallet.

M ska träna lite för att ställa upp i en tävling med en av hästarna.

Blev ganska förvånad när jag plötsligt fick detta mms:

Hur fick de upp honom DÄR???

Sensommar eller förhöst?

Skillnaden är hårfin.
I alla fall har mina hösthallon börjat mogna.
Och idag vill J tömma poolen.
När barnen öppnar både ytterdörren på framsidan och terrassdörren på baksidan bildas ett enormt tvärdrag som sveper in en miljon små bruna björkfrön....
Och ikväll är det kräftskiva.
Det är nog ett slags "mellansäsong".
I modevärlden pratas det om "Pre-autumn"...
Svårt att hänga med i de svängarna.
Blommiga sommarklänningar har dock använts sparsamt denna semester.
Mina favoritjeans håller i alla lägen.
Får nog bli det paret ikväll också.


En hyllning till min absoluta favoritkrönikör Malin Wollin.
Hon skriver i Amelia och har så gjort i många år.
Jag älskar hennes krönikor.
Tror att jag refererat till hennes texter förut.
Det är hon som menar att för att ha levt måste man inte "ha ätit grillad kyckling vid en dammig landsväg i Thailand eller bajsat i ett hål i Kambodja".....
Precis min åsikt.
Hon skriver så på pricken igenkännande och jag skrattar högt vid vid varje ny krönika.
Hon skriver ärligt och utan krusiduller och gör aldrig personliga påhopp på andra människor.
Det gillar jag.

Ur Amelia nr 18 2011:

"Livet med barn är ett liv i 150 km i timmen när det är trettio grader och rutorna inte kan vevas ner. Jag älskar det och jag har valt det. Men ett bra mammaliv bygger på att då och då få känna lättja."

/.../

"Att barnen sitter i källaren när vi har parmiddag och nöjer sig med Icas micropopcorn och blandsaft, det är egentligen det enda jag begär. Ibland är livet harmoniskt och blandsaft i källaren och man minns inte vad man gapade om nyss och glömmer varför barn är jobbiga. Detta händer nästan alltid när de sover. Hos kompisar. Och ibland är livet så intensivt att man har ett stresspåslag motsvarande väpnat rån mot tinningen."

/.../

"Ni vet hur man pratar om att veckorna går så fort? Man säger: 'HERREGUD, är det fredag igen? Det är inte klokt vad veckorna går!' Åk till en stuga. I en enkel stuga med bara det nödvändigaste står tiden still. I stugan kan man höra pattsvetten bryta ut. Du tänker att det ska vara ni och barnen och inga krav men kraven ligger som en våt filt över stuglandet. Vi tog en promenad i gästhamnen. I aktern på en stor (dyr) båt satt en kvinna i sextioårsåldern. Hon satt djupt försjunken i ett magasin, på mjuka kuddar satt hon och framför sig på bordet hade hon ett stort glas rött vin. Hon bara satt där utan ett care in the world och med care in the world menar jag att ingen ropade att någon hade målat med lila tusch på dennes petshop. Jag tvingades kväva impulsen att borda båten, kasta tanten överbord och skrika PAX!"


Frågor på detta?
Kan tyckas konstigt att jag ser detta som roligt (med tanke på allt) men så är det.
Igenkänningsfaktorn är hög.
Ibland är stressen och pressen så fruktansvärd att man bara skulle vilja ställa sig och skrika rakt ut.
Det kommer jag inte att göra.
I alla fall inte idag.
Jag låter den värsta stressen försvinna genom att springa en lång skön runda med bara mig själv och Ipoden.
DET är lugnande för själen.
Och så är det ju kräftskiva ikväll.

Försiktighetsåtgärd inför kommande fest....

Min lilltå är fortfarande rödsvullen och ser mer ut som en liten prinskorv än en tå.
Men den fungerar!!!
Jag kan använda gympaskor, springa och spela bandy precis som vanligt!
Och det är så SKÖNT!!
Däremot kommer det inte att bli så skönt den dagen då jag måste pressa ner foten i en liten högklackad sak...eller en stövel....
Hmmm. Inte så smart kanske ändå.
Att inte låtsas om att man verkligen är skadad.
Jag har bara så s-v-å-r-t att ta till mig sådana saker.
Jag tror att jag är odödlig.
Som på innebandyn till exempel.
Jag är aldrig rädd för närkamper.
Jag får smällar, armbågar i sidan, trillar och rullar och håller på - men jag har hittills aldrig blivit skadad! (Peppar peppar ta i trä tvi tvi etc....)
Men att en sketen liten tå ska kunna stoppa min framfart har jag mycket svårt att acceptera.
Därför har jag inte gjort det.
Jag har förträngt det.
Tills min käre arbetskamrat R råkade stämpla min fot i en liten närkamp i dagens bandybatalj.
AAAAOOOOOOOOO!!!!!
Smärtan fick mig att vackla till en stund.
(Men det kan man inte stå och fundera på mitt i matchen - motståndarna måste stoppas till varje pris!)
Måste införskaffa gympadojor med stålhätta tror jag.
Just av den anledningen ska jag ha mina Dr Martens på kommande kräftfest.
Det är familjen med den olycksaliga stenen som bjuder ;)
Och jag känner inte att jag vill offra fler tår...
Kommer nog snarare att ta en tår. Eller flera.

Små tankar på löprundan...

När jag var ute och sprang efter jobbet blev jag stoppad av ett äldre par i bil.
De frågade efter vägen men jag kunde tyvärr inte hjälpa dem.
Kom på att jag har en karta i mina fina telefon så jag pillade lite med den men....
Jag visste inte hur jag skulle göra...
Skyller på att jag kände mig lite stressad.
Och spyfärdig.
Känner jag mig alltid om jag stannar mitt i rundan...


Spyfärdig kände jag mig också när jag passerade ett villaområde.
"Jaha, här åt man kräftor i helgen..." tänkte jag när jag sprang förbi vissa soptunnor...
Urrrrk, vad det stinker....
Men det får det klart vara värt.
På lördag ska vi äta kräftor.
Imorgon är det visst surströmmingspremiär.
Fast den står jag med glädje över.
Provade när jag var gravid med M.
Där kan vi prata om illamående.
Fy fan så vidrigt äckligt!
Och inte kunde jag skölja ner den ruttna fisken med snaps heller....

Härligt avslut på semestern!

Barnkalas i solens sken!
Nåja.
Solsken nästan hela tiden.
En och annan störtskur får man räkna med...

Mycket (mycket, mycket, mycket) mat och dryck, goda vänner och familj, musik, lek och bad (somliga av oss hann inte ens byta om till badkläder innan vi hoppade i poolen;) gjorde kalaset komplett!

En dag kvar, sen är det dags att börja jobba igen...

Tänka tyst...

...borde man göra oftare.
Berätta om sina tillkortakommanden borde man inte göra alls.
Men varför ska man inte bjuda på sig själv?
Det gör jag så gärna...
Blev stoppad av polis i en rutinkontroll i eftermiddags.
"Har du blåst i en sån här förut?" frågade den unge polisen med snäll röst och höll fram alkomätaren.
"Jo, en gång" (när jag var höggravid med L!!!) svarade jag "men du får gärna visa hur jag ska göra" fortsatte jag med mitt charmigaste leende (så fånigt...)
Han visade och jag blåste.
Fastän man vet att man är spiknykter blir man ändå så fumlig och nervös.
Har ju hört historier om tandkräm och sån't...
Mätaren visade givetvis på negativt resultat.
Alltså att jag inte var alkoholpåverkad, haha.
Polismannen såg mer glad och lättad ut än jag själv faktiskt (?).
So far so good.
Sen ville den vänlige blåklädde mannen titta på mitt körkort.
Han kontrollerade det, dock inte särskilt noggrannt, och plötsligt öppnades min sanningssägande mun och sa: "Men hoppsan - jag undrar om inte mitt körkort gått ut...?"
Men hur jävla dum får man bli??
Vi höll båda i körkortet som var på väg tillbaka till sitt fack i min plånbok när polismannen snappade det åt sig igen och ilade iväg!
Fan, fan, fan.
M, som satt bredvid mig i förarsätet (trots att airbagen inte är urkopplad...men DET sa jag inte som tur var....) tittade förundrat på sin mamma.
"Mamma..?" började hon...
"Ååååååååh, jag är så jävla korkad, nu får jag säkert böter!!!"
Det fick jag inte.
Men information om tillvägagångssättet att skaffa ett nytt giltigt körkort fick jag.
Jag - i min tur - undanhöll informationen om att jag fått ett sådant brev hem i våras.
Jag tänkte då, när jag fick brevet, att "Det fixar jag sen"...
När jag var på väg att ta nytt foto så drabbades jag av en envis ögoninfektion som vägrade försvinna.
Inte kunde jag ta porträttfoto med röda ögonvitor och svullna ögonlock?
Och sen föll det i glömska.
Och nu hittar jag inte det förbaskade brevet.
Men....den snälle uniformerade mannen berättade ju att jag skulle gå in på Transportstyrelsens hemsida och lösa problemet.
Det hoppas jag att jag gjort nu.
Nu ska jag bara komma iväg och ta det där fotot....

Hela veckan har vi varit hemma och fixat inför morgondagens kalas.
Trädgården, garaget (?), huset, allt har gåtts igenom.
Vi har handlat, beställt, handlat igen, bakat, fixat och trixat.
Ikväll kom mamma och pappa och hjälpte oss med det sista.
Trots att vädret varit strålande hela veckan vågar vi inte lita fullt ut på att det blir solsken även imorgon...
Partytält upp således.
För då blir det garanterat vackert väder.
Som när man släpar ett paraply med sig en hel dag i tron att det ska regna...

Ingen ynka liten tåfjutt

Igårkväll blev vi hastigt och lustigt hembjudna till bästa vännerna på middag, lite "spontant" sådär.
Spontant nog så råkade de ha lite kantareller, ädelostar, en bit fransyska och glass med bärsås hemma...
Tur att det inte var vi som bjöd.
Hmmm.
Då hade det kanske blivit....fiskpinnar från frysen eller på sin höjd en liten ostsmörgås.
Med paprika.
Och oliv.
För det hade vi hemma.
Nåja.
Med en hög tallrikar och bestick i famnen skulle jag snabbt rusa ut till barnens bord och duka.
Ni vet, man kommer upp i en viss hastighet när det gäller barnen.
Då sparkade jag högerfoten rakt in i en sten som stack upp en bit invid husväggen.
Jag skrek - nej, bröööölade: SAAAAAATAAAAAAN!!!!!! och försökte samtidigt att inte tappa det jag hade i händerna.
Alla stannade upp från sina sysslor och vrålstirrade på mig.
Såklart.
"Asch, jag slog bara i lilltån, det var nog inte så farligt", sa jag käckt.
(Hur många gånger gör man inte det liksom? Slår i lilltårna alltså.)
Tyvärr.
Var det ingen vanlig liten tåfjutt.
Tån svällde upp till dubbel storlek och ändrade färg till tjusigt lila.
Jag kunde inte heller stödja på den.
Jag som nu varit så duktig och sprungit ca 7-8 km varje morgon (nästan) under semestern, och kommit i hyfsad god form, kunde nu bara sitta och tänka på att just löpning kanske inte skulle fungera så bra den närmaste tiden.
BUUUHHUUUUU!!!
Jag mår så bra av min löpning.
A - som älskar mig (säger hon i alla fall, men man blir ju tveksam;) - kunde dock inte dölja sin skadeglädje med särskilt stor framgång...
"Hehehe, det är bra, nu behöver du ändå inte bli tunnare, mowahahahaha!"
Nämen, tack kära du...
Tog dock L med på cykeln idag och cyklade i en timme, fast....
Det gav inte mycket.
Shit!
Jag kommer att klättra på väggarna.
Och för er nu som tycker att jag är suuuperlöjlig som tramsar med detta kan jag bara svara, att vi har alla våra beroenden eller laster.
Cigaretter, chips, lösgodis, amerikanska såpor, whatever.....