Det var Mors Dag 2006. J fyllde år och vi skulle ha kalas på eftermiddagen. Regnet fullkomligt vräkte ner redan från morgonen och vi hadetidigt insett att det var lönlöst att duka på terrassen. Strax efter frukost ringde telefonen. J satt i grävmaskinen och arbetade på tomten, M kanske sov middag, jag minns inte. Jag svarade i telefonen och hörde min bästa väninna M:s storebror snörvla något i andra änden. ”T och M har fått en liten pojke” Jag hann inte svara något innan han fortsatte ”och han är, han är….dööööd!!!” och så grät han så att han knappt kunde prata. Jag stod som förstenad och försökte ta in informationen. Jag lovade honom att jag skulle ringa runt till alla kompisar och berätta vad som hänt, att våra bästa vänner fött sin son i vecka 38, men att han inte fötts levande. När jagt lagt på sprang jag ut i ösregnet i mina tofflor, det var halt och lerigt och jag var klumpig och höggravid men jag sprang fram till J i grävmaskinen och bara skrek och skrek och skrek samtidigt som tårarna sprutade. J blev jätterädd och kastade sig ut ur förarhytten, det var skräck i hans blick och han undrade om det hänt mig eller M något.
Efter någon timme hade jag lugnat mig så pass att jag kunde ringa runt, samtal efter samtal. Någon blev alldeles tyst, någon skrek, någon svimmade, ja det var otroligt plågsamt att behöva lämna ett sådant tragiskt meddelande. Vi var fem stycken i bekantskapskretsen som väntade barn det året. Fyra av oss fick vars ett friskt levande barn, en av oss fick det inte.
Varför?
Nedan följer M:s egen, mycket sorgliga men samtidigt fina, berättelse:
”M T- vår tid med honom.
2006-05-28 Vår son föddes idag, död. Efterlängtad och älskad av så många valde han ändå att ta sitt sista andetag i mig. T sa vid något tillfälle, han ville nog inte lämna dig. Min älskade man, så fint sagt. Gud vad jag älskar honom.
2006-05-27 Det är lördag och vi har som vanligt vår mysiga helgrutin. Gå upp tidigt, koka en kanna kaffe, krypa upp i soffan tillsammans och morna oss. Ibland i timmar. De senaste månaderna har ytterligare en individ fått vara med, M. Han brukar vakna tillsammans med mig eller sträcka på sig när jag tagit min första klunk kaffe. God morgon, brukar jag säga och meddela T att nu är han vaken. Idag gjorde han inte det. Han vill väl sova, säger T. Jag buffar lätt på magen för jag vill väcka honom men får inget gensvar. En oro stiger i kroppen och fastän jag var hos barnmorskan i onsdags och hjärtljuden var bra och fastän jag hade känt honom röra sig kvällen innan kunde jag inte lugna ner mig. Vi måste till KK sa jag till T. Jag får inte ro i kroppen förrän jag fått se att allt är bra. Så vi åker till KK.
I bilen försöker jag skämta lite om att vi ju kan se det som en generalrepetition, om två veckor ska han ju födas. Väl inne blir vi mottagna av en undersköterska som ska kolla hjärtljuden. Hon tar fram en apparat och försöker hitta hjärtljuden men det är svårt, säger hon. Det kan vara för att din moderkaka ligger fram. Jag ser inte skärmen som visar siffrorna men det gör T. Däremot hör jag hjärtljud från maskinen. Är det barnet, frågar jag. Får inget svar. Är det barnets hjärtljud jag hör, frågar jag upprepade gånger och till slut säger hon ja. Då blir jag lugn. Hon frågar vad hjärtljudet brukar ligga på och jag sa att i onsdags låg det på 140 och det är det lägsta han haft. Jag får upp 110 ibland säger hon och jag tänker att då måste det vara något fel på honom eftersom så lågt har det inte varit tidigare. Eftersom hon inte hittar ljudet riktigt och siffrorna på skärmen är allt från 50-220 säger hon att de ska ta in en ultraljudsapparat så att de kan se ordentligt. Hon hämtar en barnmorska som försöker hitta hjärtat hon också, men lyckas inte. Vi får hämta en ultraljudsapparat säger hon också och går ut. Hon kommer tillbaka med en tredje kvinna och en ultraljudsapparat. Kort därefter kommer en läkare. Jag blir alldeles kall. En läkare! Någonting är fel! Nu blir jag rädd, säger jag. En av barnmorskorna rusar fram till mig och tar min hand för att lugna mig. Effekten blir tvärtom. Hon vet något jag inte vet. Jag ser ultraljudsbilden framför mig. Hjärtat slår inte, säger jag. Nu ska vi inte dra förhastade slutsatser, säger läkaren. Hjärtat slår inte, säger jag igen. Kort därefter säger läkaren, du har rätt, hjärtat slår inte.
Jag håller mig för ögonen, vill inte se någons medlidande blickar. Vill bara ha svar. Varför!? Vad händer nu!? Jag blir oerhört praktisk i mitt tänkande. Vad händer nu, frågar jag igen. Ska jag föda här och nu, ska vi åka hem? Vad händer!?? Fyra personal i rummet och ingen svarar. Till slut säger någon att vi förstår att det här är oerhört jobbigt och att det kommer som en oerhörd chock. Bla, bla, bla, tänker jag. Varför är det ingen som svarar på min fråga, skriker jag nu. Fortfarande inget svar. Ut med er, jag vill vara ensam med min man. Alla lämnar rummet och kvar är bara jag, T och det döda barnet i min mage. Vi förstår inte. T hade ju sett hjärtljud på skärmen, visserligen helt oregelbundna och konstiga men ändå hjärtljud. Jag hade ju hört dem och undersköterskan svarade ju ja till slut när jag frågade om det var barnets hjärta. Vi förstår fortfarande inte men förmodligen var det mina hjärtljud som hördes och visades till och från på skärmen på något konstigt sätt. Ibland dubblas de sa någon.
Personal kom tillbaka in i rummet. En av barnmorskorna var alldeles rödgråten. Hon kramade om mig och jag kände hennes sorg och tårar. Jag tyckte inte om henne. Hon gav mig skuldkänslor. Hon som aldrig känt mitt barn kunde sörja medan jag som burit det i nio månader bara kände mig tom och fällde inte en tår. När hon krampaktigt höll om mig kände jag en ilska. Vad vill hon!? Ska jag trösta henne!? Det här är faktiskt min förlust och jag har inget utrymme att trösta andra människor, framför allt inte en främling!
Nu förstår jag att hennes sorg och tårar var för mig. Att hon kunde känna så starkt för mig, en främling, gör henne till en underbar människa.
En ny läkare kom nu in i rummet för att prata med oss. Jag var glad att det inte var den första läkaren. Jag var arg på honom. Han svarade inte på mina frågor. Den här läkaren var lugn, saklig och svarade på alla våra frågor. Jag skämdes över mitt lugna och kalla beteende, fortfarande inga tårar, men han sa att det finns inget rätt sätt att reagera på. Mitt beteende var inte onormalt.
Vi åkte hem för att hämta kläder och toalettartiklar. Den berömda väskan stod halvpackad. Iskallt plockade jag ut M:s saker. Kläder, filt, blöjor och steriliserade nappar. Jag höll i paketet med amningskupor ett tag. Behövdes de? Skulle mina bröst börja producera mjölk? I så fall får jag väl ta papper tänkte jag och la paketet åt sidan. I med mina egna kläder och toalettartiklar. Nu var jag redo att åka tillbaka till KK för att föda vårt döda barn.
Jag hade gett T den fruktansvärda uppgiften att meddela våra föräldrar. Jag såg hur han gick runt på tomten och samlade mod. Jag visste att mamma skulle ta det fruktansvärt hårt och jag hade inget utrymme för andra människors sorg. Jag hade en förlossning att fokusera på. Naturligtvis var det precis lika jobbigt för T. Han vankade av och an på tomten efter att han haft två mycket svåra samtal. Han satte sig på trappan och jag gick ut och satte mig bredvid honom. Försökte hålla om honom, försökte trösta. Han reste sig och gick in på toaletten. Låste dörren. Bara jag inte förlorar honom i detta, tänkte jag. Min älskade man.
Innan vi åkte såg jag mig själv i hallspeglen. Lika svullen och stor mage som igår men då levde vårt barn, idag var det dött och jag blev äcklad när jag såg min kropp.
När vi stod och väntade på att de skulle öppna dörren till förlossningen kom ett annat par bakom oss. Kvinnan pustade men när de pratade lät de glada och förväntansfulla. De skulle in och föda sitt levande barn - vi vårt döda.
När jag hade ringt innan och sagt att vi var på väg in visste kvinnan i telefonen precis vem vi var. Det hördes framförallt på den mycket välvilliga rösten. Alla vet vem vi är, tänkte jag då, det stackars paret som ska föda sitt döda barn. Så när jag sa att jag var M till kvinnan som öppnade dörren till förlossningen, trodde jag att hon också skulle veta men det visste hon nog inte. Jag la till, rum 10. Jaha, jag ska gå och hämta barnmorskan. Det var bestämt sedan innan att de skulle hålla "vårt" rum. Vi gick in på rummet och det tycktes ta evigheter innan det kom någon personal. T och jag pratade hela tiden, om allt. Varför hände detta, varför var jag inte ledsen? T tyckte att det var konstigt att någon sagt att vi skulle bli föräldrar till ett dödfött barn. Föräldrar, till vadå, till ingenting. Det är ju ingenting, den har ju aldrig levt. Jo, den har levt i nio månader och det är ert barn fick han till svar. Detta blev stort för T, han hade inte under hela graviditetens gång förstått att han skulle bli pappa. När detta nu gick upp för honom skulle han ta till sig det också. Innan hade han ställt frågan, vad gör de med det? De kan ju inte slänga det i soporna.
Nu tycktes allting ta en oändligt lång tid. Det kändes som om personalen förhalade allting för att vi skulle komma över chocken och ta till oss den fruktansvärda förlusten. Men jag kunde inte ta till mig. Jag var helt fokuserad på att föda fram vårt döda barn och då kan man inte bryta ihop. Jag ville bli igångsatt, föda vårt döda barn och få det ur världen. Efter vad som tycktes en oändlighet gjorde de nödvändiga undersökningar och satte igång mig. Både jag och T tyckte det var skönt att det äntligen hände något. Nu skulle vi få vänta fyra långa timmar innan nästa tablett skulle tas. Under den tiden fällde jag mina första tårar. En kort gråtattack som kändes befriande. Jag var inte onormal. Jag hade känslor. T fanns genast vid min sida. Det tog dock inte lång tid innan jag var tillbaka i mitt fokuserade vakuum igen.
Fyra långa timmar senare fick jag nästa tablett. Kände nästan ingenting alls och en frustration över att jag inte kom igång. Jag ville ha smärta att fokusera på så att jag slapp få så mycket tid att tänka. Rummet började kännas som ett fängelse och T höll på att tappa förståndet av att glo ut på den bruna tegelväggen. Jag bestämde mig för att jag ville bada men först skulle det vara personalskifte. Det tredje för dagen. Jag var trött på att ta nya människor i hand och upprepa historien. När K satte sig ner bredvid mig med sitt fromma ansikte tänkte jag, jaha, här har vi en frireligiös trädkramare. Vad trött jag blir. Utan samvete dömde jag den ena personen efter den andra. K visade sig vara en alldeles underbar människa. Hennes lugn var ett fantastiskt stöd. De gjorde i ordning ett bad åt mig och några mackor. Jag åt målmedvetet för att jag skulle ha kraft till förlossningen. Badet var ett skönt avbrott i den långa väntan. Rummet var nedsläckt och upplyst endast av levande ljus. Miljön var ombonad och dofterna från badoljan fyllde rummet. Mitt i allt elände låg jag där och nästan njöt. T höll på att somna i en stol bredvid. Jag låg där i över en timme och kände en svag molande värk i ryggen. Jag välkomnade den.
Klockan var nu tolv och det var dags för tablett nummer tre. Jag lämnade motvilligt badet men jag ville inte förhala processen. Jag fick förslaget att vänta tills dagen efter med nästa tablett så att vi kunde få sova ut först. Jag trodde inte att jag skulle kunna sova ändå och ville köra på. Efter att jag fått tabletten flyttade vi min säng till T:s så att vi skulle få vara nära varandra. Det kändes bra. Jag tyckte inte om att han satt på andra sidan rummet. Jag ville ha honom intill mig. När vi bäddat och släckt för natten somnade T ganska fort. Jag kände dock att min molande värk ökade och använde TENS-apparaten jag fått kopplat på mig. Smärtorna ökade och jag ökade styrkan i apparaten efter hand. Jag ville klara mig själv så länge som möjligt. Efter ett par timmar klarade jag inte det längre. Jag väckte T och sa att nu ringer jag in personal för jag behöver hjälp. Han blev minst sagt tagen på sängen. K kom in och var lika överraskad hon. Jag hade pratat med undersköterskan en stund tidigare och sagt att jag frös och ville ha en varm vetekudde men berättade ingenting om mitt värkarbete. Jag hade intensiva och regelbundna värkar och TENS-apparaten räckte inte till längre. Jag kallsvettades, försökte febrilt hitta en bekväm ställning, fokusera på att andas och inte spänna mig. K sa att jag var en riktig urmoder som födde barn som om jag aldrig gjort något annat. Det kändes bra att höra. Jag var ingen värdelös kvinna som inte kunde få ett levande barn, jag var en urmoder som var mästare på att föda! Möblerna flög runt i rummet, vi hade ju flyttat min säng från lustgasen! Det diskuterades epidural som jag varit sådan motståndare till och till slut bestämde jag mig för att ta den. Vårt barn var ju redan dött och kunde inte ta skada. Ett tag där hörde jag hur jag kommenderade som en kapten i ett slagfält. Värk! T, öka styrkan på TENS:en! Ge mig lustgasen! Sätt inte epiduralen nu! Hämta en saccosäck! Alla löd mina kommandon och jag var chef över min förlossning. Det var ett teamwork som fungerade fantastisk bra.
Epiduralen började verka och allt lugnade ner sig. K sa att vi skulle försöka vila och så skulle hon komma tillbaka om 40 minuter. Jag hann bara lägga mig ner när jag kände en annan smärta som tryckte neråt. Det var krystvärkar som inte epiduralen tog. Det var dags att föda! T ringde och K sa att det här var då en raketförlossning. Jag skrek ut värkarna och tyckte att det aldrig tog slut. När vi hade vår långa väntan tidigare hade jag hört samma skrik från en annan födande kvinna. Då fällde jag en syrlig kommentar om att ”överdriver hon inte lite nu?”. Nu vet jag bättre.
M föddes ut och vi fick veta att det var en pojke. T fick frågan om han ville klippa navelsträngen och han tvingade sig till det. Jag hade smärtor i underlivet och bestämde mig för att jag inte kunde titta på honom förrän jag var bedövad och sydd. I ögonvrån såg jag T stå och pyssla med honom som om han levde. Tog på honom kläder, klappade honom. Jag var helt förundrad över hur han kunde stå där och så kärleksfullt titta på ett dött barn. Upprepade gånger hörde jag att de frågade om jag inte ville titta på honom. Skräckslaget svarade jag att jag måste sys först, måste bli av med smärtan. Försiktigt frågade jag ändå om han var fin. Han är jättefin, sa alla. Någon förde ändå fram plastbaljan han låg i när jag syddes. Försiktigt tittade jag på honom. Han låg där så fridfullt och var verkligen jättefin. Vår son var varken monströs eller grotesk. Han var bara död och alldeles, alldeles underbar.
Tiden som följde var ett sammelsurium av känslor. Jag grät och skrattade, kände glädje och hjärtslitande sorg, var stolt mor och barnaföderska. Vi hade M hos oss och skojade om hans buttra uppsyn. Han var tjock och bastant, såg ut som om han regerade över världen. En liten sumobrottare. Han var inget stackars dött barn. Han var en stolt person med integritet och vi var hans stolta föräldrar.
En präst tillkallades och vi hade en namngivningsceremoni. M hette han i magen. T och jag hade så svårt att förstå att vi väntade barn att det föll sig naturligt att kalla honom för M, inte riktigt på riktigt. Han har varit M för oss på skoj i nio månader och det var inte meningen att vår son skulle heta så. Vi skulle ha ett annat namn på det barn som vi skulle uppfostra till en bra människa. Nu blev det inte så och jag frågade prästen om det var ovärdigt att namnge honom efter en tecknad figur. Det var ju så vi kände honom och det var så det blev, inte riktigt på riktigt. Prästen svarade att ingenting vi tyckte kändes rätt var ovärdigt. Jag sa att jag funderat på namnet T, som betyder Guds gåva. Det blev inte Guds gåva till oss, det blev vår gåva till Gud. Jag vill se honom som en liten ängel i himlen som vakar över oss. Prästen föreslog att vi skulle ha båda namnen och det var ju naturligtvis helt rätt. Jag sa att jag kände mig falsk för att endast ha tro när jag har livskris. Prästen svarade att när man faller greppar man efter något. Det är inte falskt, det är alldeles naturligt.
Namngivningsceremonin var jättefin. Jag höll M i handen och hade andra handen på T. T och prästen hade också sina händer på M. Prästen talade till Gud och bad honom ta emot M T. Han bad att han skulle få vara en liten ängel i hans himmel. Jag tyckte att jag såg en frid komma över vår son. Det var så vackert.
När vi skulle lämna sjukhuset hade vi en separationsångest som inte var av denna värld. Vi ville inte vara kvar där men vi ville inte heller lämna vår älskade son. Vi tog på honom, pussade på honom och sa farväl flera gånger men kunde inte förmå oss att lämna rummet. Barnmorskan sa att vi kunde komma tillbaka till honom dagen efter om vi ville och med de orden hade vi kraften att lämna honom.
2006-05-29 Vaknade hemma i sängen klockan fyra på morgonen och brast ut i tårar. T höll om mig och jag kände i kraften av hans armar hur desperat väl han ville. Morgonen flöt på mellan gråtattacker och samtal om vår son. Jag bestämde mig för att börja skriva. Ett sätt att sörja, att minnas.
Mamma och pappa kom förbi. Mamma hade plockat liljekonvaljer och berättade att hon tänkt på M när hon plockade dem. När de hade åkt ville T få våra bilder framkallade och åkte iväg. Kuratorn ringde och hade lite praktiska frågor. Ville vi komma in och träffa M igen? Jag visste att T ville. Själv var jag tveksam. Jag var rädd att mitt fina minne av honom skulle förvandlas till ett minne av något kallt och stelt. Var han mycket förändrad? Hon skulle kolla med barnmorskan och återkomma. Nej, han var inte mycket förändrad, han var fortfarande lika fin. Jag ringde till T, som hade varit borta ganska länge, och berättade. Han började prata om att han hade fixat gravyr nu och jag förstod inte vad han pratade om. Min älskade man hade ringt land och rike runt för att få gravyr på halsband till M och till oss. Han hade köpt två guldhjärtan som man delar. Ett lite större och ett lite mindre. Det stora hjärtat var T:s och det lilla mitt. I M:s lilla guldkedja hängde halva T:s hjärta med hans namn på och halva mitt hjärta med mitt namn på. T och jag har de andra halvorna med M:s namn på. Tänk att komma på något så fint. Jag är stum av förundran.
T kom hem och vi tittade försiktigt på bilderna. Skulle han se lika fin ut på dem som vi mindes honom. Det gjorde han, på vissa. Vi, däremot, såg precis så bedrövliga ut som man kunde förvänta sig. Jag tyckte att vi hade en ljus stund med vår son men det syntes inte.
Vi bestämde oss för att åka in och ta ett sista farväl av vår son. Vi tog med liljekonvaljerna som hans mormor plockat, en filt som jag köpt, halsbandet och en dräkt som hans farfar köpt. Han var nämligen klädd i en landstingströja. De hade börjat klä honom i något som liknade en luciasärk, med spets och krås, men både T och jag stoppade dem. Vår son, vår lilla sumobrottare, skulle inte ha någon luciasärk. Då har vi bara landstingströjan, sa de och visade en vit omlottröja med grön kant. Den blir mycket bättre var vi båda överens om. Nu ville vi emellertid att han skulle få ha med sig minnen från sin familj.
När vi kom in igen fick vi gå in i "vårt" rum medan barnmorskan hämtade M. Jag var orolig över att se honom. Hade han förändrats? Hon kom in med honom och han låg i den finaste lilla säng med blåvitrandiga sängkläder och han var precis lika fin som när vi lämnat honom sist. Barnmorskan sa att han dock är mycket kallare nu eftersom han har varit kyld och att kroppen stelnat. Jag ville bara titta på honom, inte ta på honom, inte ta bort min fina känsla av honom och ersätta den med något kallt och stelt. Jag ville be barnmorskan byta kläderna men innan jag visste ordet av var T i full gång med att pyssla med M och barnmorskan gick ut. Han tog av honom landstingströjan som den naturligaste sak i världen. Jag tog fram hans dräkt och T tog upp honom och började klä honom. Jag fumlade med några knappar, var rädd att röra vid honom, var rädd för kylan och stelheten. Jag frågade T om det inte var obehagligt. Lite, svarade han. Han satte på honom halsbandet och jag hjälpte till att rätta till det. Vi bäddade den lilla sängen med vår filt och la ner honom igen. Satte blommorna bredvid. Gud, vad fin han var. Vi tog fler bilder. Jag var helt uppspelt och glad över att få träffa honom igen. Jag sa till T att vi måste ta en bild med oss och honom igen när vi är glada. Vi såg ju så bedrövliga ut på de andra bilderna. M förtjänar lyckliga föräldrar, så fin som han är. Vi ringde efter barnmorskan och hon tog ett par bilder av den "lyckliga" familjen. I efterhand tycker jag att det var alldeles makabert. Bilderna är inte framkallade ännu men jag kan se framför mig hur jag står där och ler stort med vårt döda barn framför oss. T höll med när jag berättade det för honom. Han tyckte redan då att det var mycket svårt att göra som jag ville, att le. Han sa dock ingenting, han lät mig hållas.
Vi tog farväl av M igen, det kändes inte svårt denna gång. Vi hade fått ett avslut. Vi tog med hans blodiga landstingströja och handduken han legat på. Vi ville ha kvar hans doft. Jag hade fått ångest tidigare på morgonen när jag duschat och plötsligt kom på att jag duschat av mig honom. Vi gick med lätta steg därifrån, glada att vi fått träffa honom igen.
T berättade att han sett en droppe blod rinna från hans öga. Han var nog ledsen över att vi lämnat honom. ”
M och T är idag lyckliga och stolta föräldrar till två underbara flickor. Också. Vi pratar ofta om lille M, såsom vi har gjort sedan den ödesdigra dagen 2006. Den sommaren verkligen pratade, grät, ältade, skrattade, bearbetade vi alla känslor och tankar tillsammans, jag, M och A. Tre väninnor. Där var A med sin lille pojke, jag var höggravid och M nyförlöst men utan barn. Vi har pratat mycket om det och vi fick alla insikt och ännu mer ödmjukhet inför livet och hur sårbart det är. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara. Vi hade en väldigt fin avskedsceremoni för M några månader senare. Min M minns och pratar om lilla ängeln M ibland, att han sitter på en molntuss och vinkar. Inte minst fick han betydelse när M råkade ut för sin hemska fallolycka året därpå. Då pratade vi om att hon haft en skyddsängel. Gissa vem?
