Vilken lång söndag!

Våra barn sov längre imorse än de brukar!
Och då vred vi ändå tillbaka tiden en timme.
Ologiskt.
Men skönt.
Familjen från väst hade dock missat vintertidsomställningen och var här redan vid halvtio.
Men eftersom även pappan på Heden missat att vi fått en timme tillbaka så var hans barn redan här och lekte när familjen från väst kom...
Så till förmiddagsfikat var vi 11 personer!
Härligt!

Jag fick äran att hålla den lilla.
Visst är hon fin?
Och bråttom ut i världen hade hon!
H och T hann inte vänta på att H:s föräldrar skulle komma och passa storebror så T fick springa iväg och hämta deras grannar - ett pensionärspar!
På väg till KK - i 140 knyck - mötte de föräldrarna som kom tuffande i sakta mak.
Där nånstans på vägen kände H att om någon erbjudit henne dödshjälp hade hon antagit erbjudandet!
Fan.
Då har man ont....
Dessutom "dog" bilen vid ett tillfälle.
De såg ingen annan utväg än ambulans men så plötsligt fick T igång bilen igen!
Väl inne på KK fick H stå med benen i kors när hon ringde på ringklockan, haha!
Personalen kom skyndande och undrade om slemproppen gått.
"Nej, han är bara och parkerar bilen", flåsade H fram.
"Nej, det hinner han inte nu - då missar han hela föreställningen", svarade personalen.
Och så kom de in på en förlossningssal och 7 minuter senare var hon ute!!
Raketförlossning!


Och på tal om raketer så var vi på barnteater i eftermiddags.
Teatern hette just "Raketer och flygande kor".
Vi hade med oss Hedenhösarnas tre barn och vår egen minsting och melling.
M var på Halloweenkalas.
Det är inte ofta det ges tillfälle att se teater här i byn, så när det väl görs så brukar vi gå och titta.
Jag tycker att det är otroligt viktigt med levande kultur, såsom teater och konserter.
Barnen blir delaktiga och engagerade och lever sig in.
Istället för att bara sitta passiva framför en TV- eller datorskärm.
Idag var det dockteater.
Föreställningen började lite trevande men så småningom var barnen med på noterna.
Då dog farfadern!
Shit.
Jag skruvade besvärat på mig och kände att jag skulle ha mycket att förklara för barnen efteråt.
Men.
Barn ser inte saker ur samma synvinkel som man själv gör alltid.
J och jag tittade på varandra och skakade våra huvuden.
Vi tyckte inte att pjäsen var så värst bra.
Men barnen tyckte det.
Sa de i alla fall.


Sen lastade vi in hela skocken och körde hem till kusinerna!
Där vankades det ljuvlig äpplesmulpaj med vaniljsås och trevligt småprat.
Alla sju barnen lekte och stojade.
Och åt Ballerinakex.
Med hela ansiktet:

Ikväll var alla barnen härligt sömniga!
Sååååå mycket lek - från morgon till kväll!
Och det har gått fantastiskt bra!
Ibland är det mycket lättare att ha dubbelt så många barn hemma.
Och roligare.
Supermyssöndag.
Och än är den inte slut.

The Pillisnorks???

Igår eftermiddag hade flickorna kompisar med sig hem efter dagmamma och skola.
De åt kanelbullar och klädde ut sig och lekte med Barbiedockor.
Bland annat.
Städade.
Gjorde de inte.
Så mycket.
Det gjorde mamman. (=jag)
Och så var jag "såååååååå piiiiiiiiinsam" mest hela tiden.
Plötsligt såg de pappan i trädgården.
Pappan och en rutschkana och en man som fixade rutschkanan på plats i slänten.
Swish.
Så var alla flickorna ute.
Utom L.
Som hatar allt som låter eller ser ut som motorsågar, traktorer, grävmaskiner och gräsklippare....
Lite jobbig fobi faktiskt.
När man bor som vi gör.
På kvällen var det kalas hos A.
Fantastisk buffé stod uppdukad.
När jag tagit för mig och försökte sätta mig - det var fri placering - bankade A:s pappa bestämt med handflatan på stolssitsen till höger om sig och beordrade mig att sätta mig där.
Till vänster valde han H som bordsdam.
Som han mös, käre U.
Och vi blev kungligt uppassade.
Stolen drogs ut och fördes in enligt sedvanligt manér.
Mitt vinglas var heller aldrig tomt.
(Därför har jag ingen aning om hur mycket vin jag egentligen drack...)
"Jag kallades förr av mina vänner för Herr Bockén, höhöhö", frustade U, och såg glatt på A:s mamma.
(Säkert.)
"Jo, jo", instämde hon och lät honom hållas...
Gulligt.
(Alltså, jag känner dem sedan innan, så det var ganska oskyldigt. Men roligt!)


Efter middagen blev det givande samtal om livets stora frågor.
T.ex. om våra gemensamma erfarenheter av F:s (A:s sambo) beskyddarinstinkter över oss tjejer i släkten och umgängeskretsen.
Han tog - och tar - på sig svartsjukerollen för alla killarna i gänget.
SKITJOBBIGT emellanåt.
Jag tänker bl. a. på incidenten då jag skulle skjutsa F hem efter en Herrklubbskväll.
Då var det två - för F - okända killar som jag skulle skjutsa hem samtidigt.
Tänkte jag.
Det tänkte inte F.
Han tvingade mig att stanna bilen och släppa av dem mitt på vägen (!) medan han förklarade för dem att han inte visste vilka de var och att han var rädd att de skulle våldta mig (!) osv.
SÅÅÅ jäkla piiiiiiiiiiiiinsamt.

Sen sågade vi Anna Wahlgren och hennes s k "metoder" jämnt vid fotknölarna.
Skönt.
Att äntligen få göra det.
Vi var rörande överens.
Funkar kanske på första barnet.
Möjligtvis lite på andra.
Men definitivt - fnys - inte på tredje......


Vid midnatt var jag hemma.
Var dock alldeles för upprymd för att sova så när L kom knallande vid 1-tiden var jag fortfarande vaken...
Stööön!
Vid halvsju vaknade jag av att M skällde ut sin pappa efter noter!
"Pappa du är den tråkigaste och dummaste. Och du är så tråkig som bara bygger och bygger och jobbar och jobbar...."
(???????????????? Vad kunde föranleda denna extrema utskällning???)
Javisst, ja.
Vi hade ju bestämt att det skulle vara en "lekfri" dag idag.
Alltså lekfri på det sätt att inga kompisar skulle komma hit.
Bara familjen.
Aha!
Men stackars J.
Han som slutat tidigare för att fixa med rutschkanan och allt!
Jag fick också min beskärda del.
OH YES!
Det var när M provade peruk inför morgondagens Halloweenparty som jag fick mig en känga.
"Alltså mamma, den här peruken kan man inte ha för den är alldeles såhär rufsig och du har ingen ordning alls på perukerna!!"
(????????????)
Frågan jag ställer mig är: Hur har andra familjer det med ordningen på sina peruker?


Trots att jag kanske hade en liiiiiiiiten lätt hang-over (det är rökningen, det är det alltid) så försökte jag hålla mig lugn.
Inte förrrän jag sprungit min runda kände jag att jag kunde skratta åt peruk-beskyllningen...
Fan, det var jobbigt att springa idag - men vad gör man inte för endorfinkicken?
När jag kom hem satt familjen - och två söta tjejer i 20 -årsåldern (månntro!!!) - på terrassen och åt grillad korv.
De presenterade sig som två av fyra nya stallskötare hos grannen.
Nice!
De var jättegulliga så det blir mysigt med lite liv och rörelse i grannens stall igen.
(Bara inte deras pållar också tänker trampa sönder vår gräsmatta....)
Då säger M:
"Min mamma HATAR hästar!"
!!!!!!!!!!!!!!!!!!
"Ähähähähä" fick jag fram.......



Medan vi nyttjade barnen som arbetskraft - ba/r/narbete? - utomhus, var jag inomhus och städade och tvättade och vattnade.
OCH fyllde på mina låtlistor i spåttifajj...
Jag älskar mitt spåttifaj...
När brorsan fixade det till mig letade jag tex. upp Bruce Springsteens "Tougher than the rest" och sjöng inlevelsefullt med i texten.
Brorsan påpekade då torrt att karaokefunktionen inte nödvändigtvis behövde vara inkopplad..
Nämen tack för det....
Jag gillar väldigt mycket olika slags musik men när det kommer till dans då måste det vara - banalt, jag vet, jag vet - 90-talstechno.
Eller ny techno som låter som 90-talstechno.
Som "All night long" (Alexandra Burke Feat, Pitbull) som är så jävla bra.
Så bra att jag måste öppna ytterdörren och jucka höfterna i sidled lite provocerat i takt till musiken mot M när hon stod och tvättade min bil.
"MAMMA - DU ÄR SÅ PINSAM!!!!"
Jag stängde dörren.
Nöjt.
Och hämndlystet.
MOWAHAHAHAHA.
Sååååååå förbannat kul.
Varför?
Varför får inte jag dansa och sjunga som jag vill??
Alla låtar jag letat upp betyder också nåt speciellt.
Jag får en speciell känsla av en speciell låt.
Som "Karolin" eller "Om jag var en slashas" eller nästan vilken låt som helst av Kal P Dal.
De påminner mig om när jag började lära känna J och alla hans kompisar.
Kal P Dal fanns alltid med.
På alla förfester.
Synd att han är död. (Kal P Dal alltså.)
Annars hade jag köpt en konsertbiljett.
Utan tvekan.
Eller "Prospettiva Nevski" av Alice.
Då tänker jag alltid på min morbror och min moster.
Trots att jag inte kan många ord italienska.
Och jag inte har en aning om vad texten säger.
Så tänker jag på dem.
Eftersom vi lyssnat på den - och andra låtar av Alice - tillsammans.
The Creeps har jag återupptäckt.
Otroligt bra!
När jag lämnade datorn ensam med mannen i köket, hördes plötsligt the Baseballs.
Fick lite "Sista natten med gänget"-känsla när jag tjuvkikade på honom bakom frysen.
"Let's go to the hop" ungefär.....


Det var ju inte bara jag som diggade....
Som synes ovan.
L:s favoriter är dock den danske "Natteravn" ("Jag kallar på dig") och Sean Banans "Skaka rumpa".....
Och mamma hänger på.
För tusan!


Nu har jag gjort det igen!
Nu har jag bloggat lätt vinpåverkad.
(J ville dricka vin til maten, och ja' ba', ok då, idag igen, men ok då liksom....)
Och inlägget har blivit oooooonaturligt långt.
Nästan hela "Så mycket bättre" har passerat.
Mycket bra TV-program.
Petter är fantastisk.
Och kvällens roligaste:
Tomas di Leva slog igenom i ett band som hette "The Pillisnorks"!
"The PILLISNORKS"????


HAHAHAHA - så jävla kul!!!

Mest ros....

Efter att avundsjukt beundrat Åsa Gåsa Klingas fantastiskt snygga Dr. Martens, slog det mig!
Jag hade sett den här kombinationen svart känga+röda rosor någonstans innan....
Hmmmmmmm.
Men var?
Jo!
Hemma i min egen hall!
E:s sprillans nya Kavatstövlar!!
Hahahaha!
Höstmode???


Och igårkväll - när jag var på After Work - var bordet dekorerat med rosor!
Våra rosor här hemma blommar i o f s fortfarande.
Eller ja, knappt.
Trend??
(Eller varm höst?)
Oavsett vilket så är det trevligt med lite färg bland allt det svarta och grå som karaktäriserar hösten.
Maten på restaurangen (som har relativt nya ägare) var för övrigt mycket bra.
Allt var jättegott!
Förutom vinet.
Men snålar man och väljer "Husets" så får man stå sitt kast...
Tunt.
Var.
Förnamnet.
Men det gick ner.
Man är ju inte sån....
Den unga, unga servitrisen var alert och rar.
Ja, det var en mycket trevlig kväll!

När jag lagar mat, brukar jag lyfta upp L på köksbänken.
Det tycker hon om och så kan hon sitta där och pyssla med något medan jag skalar och hackar och steker.
När jag är i badrummet och grejar, brukar hon sitta på bänken vid handfatet och så nöjer hon sig med det.
Idag, när jag skulle hänga upp tvätt, satte jag upp henne på bänken bredvid tvättstället i grovköket.
Det tyckte hon var jättespännande eftersom hon aldrig suttit där förut.
Hon fick en korg med reflexer att leka med.
Det var väl roligt i sisådär 3,8 sekunder för när jag vände ryggen till hörde jag henne glatt utbrista:
"Haha, mammas!!" följt av smackande och tandborstljud.
"Vad...?" sa jag medan jag snabbt snodde runt och förfärat fick syn på vad hon smaskade på!!
URRRRRRRRRRRK, KLÖÖÖÖÖÖK...
Min gamla tandborste!
Jag ryckte den hastigt från en mycket förvånad 2-åring.
"Detta är mammas GAMLA tandborste!! Denna tvättar mamma toaletter med nu!!!!"
Isch.
Nä fy.
Örrk, jag mår illa när jag tänker på det.


Nu är klockan sådär mycket igen.
Har varit och tränat ett väldigt bra pass.
Återigen blev jag tillfrågad om jag inte skulle vara intresserad av att bli ledare.
Återigen svarade jag att jag var smickrad över erbjudandet men avböjde vänligt.
Hur skulle jag hinna med DET också???
Antingen har de väldigt svårt att få tag i ledare (och frågar såna som mig) eller så tycker de att jag vore som klippt och skuren!
Hahaha!
Glöm inte att jag heter Ödmjuk i andranamn.


Idag fyller A 35 år!
Så hon var inte med på träningen.
Hon är hemma och lagar mat till kalaset imorgon.
Mums!
Och så dricker hon vin.
Såklart.
Jag ska på det kalaset imorgon kväll.
Ska bli kul!
Hon får Dagens Ros av mig nu även om jag vet att datorn är den sista pryl hon skulle använda.
Eller njä.
Mobiltelefonen kanske?
(Jag skickade ju ett sms imorse men eftersom hon inte vet - påstår hon, eller att det tar för lång tid - hur man svarar så får jag bara hoppas att det nått fram....!)
Hmm.
Det blir nog oavgjort mellan dator och mobil.
Grattis i alla fall min underbara A!!!!!
LÖÖV...

Zum zum zum...

Zumba hette denna veckas "prova-på-träning".
A:s arbetskamrat har vikarierat som ledare på ett av den här byns träningsställen (vi har väldigt många gym i den här byn för att ändå vara en så pass liten ort!) så vi passade på att vara med en gång.
Just zumba är ju en av de "heta" träningsformerna just nu, så det var lite kul testa.
Kul därför att man dansar och svänger och skakar på varenda kroppsdel så mycket man kan.
(Och för att man flippar ut när man ser på varandra i spegeln och gör egna små "moves"...haha! Nä, ett par glas vin före passet hade mjukat upp höfterna....)
Glädjerus helt enkelt.
Det är roligt att släppa loss och dansa.
Några styrkeövningar med hantlar ingick också.
Både jag och A tog i för kung och fosterland men vi blev inte riiiiiktigt så trötta som vi förväntat oss.
Trots att vi aldrig provat zumba så skiljde det sig inte nämnvärt ifrån ett vanligt aerobicspass.
Det hittas på så många nya träningsprogram där man rör sig till musik men till syvende och sist så grundar sig allt på samma steg upplever jag.
Grundsteg som man lärde sig när man började med "Low- och High Impact" och "Step up" inom aerobics:en redan på stenåldern.
Sen kan det heta fräcka namn som "Zumba" eller "Afro Power Dance" eller vad man nu kan komma på.
Allt vilar ändå på "Step touch" och "Heel kick" mm. mm.........
Zumba är emellertid inget varken jag eller A kommer att fortsätta med.
(Trots att ledaren var jätteduktig!)
ETTHUNDRATJUGO kronor kostade det nämligen att prova EN gång!!!
Hutlöst.
Våra årskort på Friskis & Svettis kostar 1050 kronor!
Och våra löparrundor är alldeles gratis....
Men vi hade en härlig timme.
Och jag gissar att jag kommer att ha träningsvärk i armar och axlar efter hantelövningarna....


När jag hämtade M på Fritids idag fick jag en sån där "kärlekskänsla" i kroppen.
Ibland glömmer man att se på sina barn som egna individer.
Eller i varje fall glömmer JAG det ibland.
Idag har M haft hästsvans och det hör inte till vanligheterna.
Jag tycker att hon är så söt när hon har det.
(Hon är förstås alltid den sötaste 7-åring jag vet...)
Hon ser så.... stor ut liksom.
Jag brukar inte heller hålla på och skriva om stoooora känslor här på bloggen eller så, jag har liksom inget behov av det.
Jag är inte den typen.
(Det är ju självklart att jag älskar mina barn och min man, jag behöver inte basunera ut det jämt och ständigt. Förutom för dem då. )
Men idag blev jag så kär i den där söta 7-åringen som stod och log mot mig när jag kom gående på stigen in mot skolgården.
Hon sprang in och hämtade sin väska och när hon kom tillbaka hade hon en jättefin mobil (alltså en sån man hänger upp som prydnad) i handen som hon genast visade.
Den är jättefin tycker jag!
Jag sa det flera gånger och hon blev jättestolt.
Och jag sa att jag tyckte att hon var särskilt söt idag och hon blev låtsat generad men uppenbart glad över komplimangen.
Sådärja.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång!

Visst är det en underbar mobil!
Tillverkad av världens sötaste 7-åring.
I hästsvans.

Söndagsmiddag i lantköket!

En angenäm avslutning på helgen:
* Trattkantarellssoppa
* Grillad kalvkotlett med kokt potatis, lingonsås och haricots verts
* Smördegsflarn med äpple, mandelmassa, kanel och vaniljglass

Vänner betyder MEST!

Igårkväll hade vi pyjamasparty.
M:s allra äldsta och bästa vänner sov över tills idag.
Sååååå mysigt.
2003 föddes M i januari, E i juni, T i augusti och S i september.
De har med andra ord "alltid" känt varandra.
Deras föräldrar är några av våra absolut bästa vänner!
Det är så att man blir rörd.
Det som fick ögonen att fuktas lite extra var mamma Hedenhös finurliga lilla överraskning till tjejerna.
Var och en fick en ask prytt med ett hjärta, med texten "Vänner betyder MEST".
I asken låg ett halsband med de fyra bokstäverna, M, E, S och T.
*Åååååh, snörvel, snyft*
Såååå fint.....
KÄRLEK!


Detta var en av de lugnaste fredagkvällar vi haft på länge!!!
Plötsligt satt jag och J ensamma med popcornskål på bordet framför "Rampljuset" på Barnkanalen...
Alla flickorna, stora och små, såg "Hannah Montana" på dvd i ett annat rum, eller lekte med Barbie.
Jahapp.
Vi kände oss lagom överflödiga.
Innan tio snarkade emellertid alla prinsessorna i sängarna!
Vad ska man säga?
Fredag, liksom.


Mormor har kämpat flera timmar idag med att klä Barbiedockerna fina:

Eftersom J varit ute på jakt hela dagen hade vi ordnat barnvakt till de små när jag följde med M på ridskolan i förmiddags.
Jag blev rejält svettig då jag fick hålla jämna steg med - och hålla ordning på - M:s häst.
Den var så busig och bockade sig framåt hela tiden.
Grrrrr.
Den bekräftade alla mina fördomar om de där gnäggdjuren....


Efter ridskolan sprang jag en tur på 7,5 km.
På 5 km-slingan hade jag halvt om halvt stämt träff med en annan joggingentusiast.
Hon hade kört bil och var redan ute i spåret när jag kom dit.
Hon hade sagt att hon brukar springa TVÅ varv så därför kände jag att jag minsann inte ville bli varvad.
Jädrar vad jag sprang!
När vi till sist träffades på parkeringen visade min tidtagare 26:18!!!!
Jeeezzzus!!!
I sammanhanget ska nämnas att denna 5 km-slinga är oerhört kuperad och inte går att jämföra med en 5 km-tur på plan mark...
Pust och flås vad jag var trött.
Men nöjd.

Nu har vi bara minsta lillstumpan hemma.
M sover hos en klassbästis och E hos mormor!
Känns ju jättetomt!
Men vilken tur att pappa F från Strandvägen lämnade en dvd här när han hämtade sin dotter.
Jag kan inte bärga mig tills vi ska se den!!!
"Vildsvinsfeber 3".
På baksidan läser jag:
"Vi följer en grupp jägare i ett veritabelt vildsvinsparadis där de verkligt stora galtarna håller till." (WOW!) "Bland deltagarna finns några enastående jaktskyttar som visar upp ett skytte som du aldrig skådat förr." (WOW igen!) "Deras snabbhet och otroliga precision gör varje vildsvinsjägare grön av avund." (Min lördagskväll är gjord!!!!!)


Jag bara undrar: Kan vi se den utan att ha sett 1:an och 2:an......?

Händelserik vecka

I onsdags följde flickorna i M:s klass med oss hem efter skolan.
Småsystrarna hade jag lämnat hos mormor bara för att jag skulle ägna mig helt åt skolflickorna i deras aktiviteter.
Jag fick vara med och fika.
Sen var det stopp.
De ville leka själva.
Jahapp.
Där satt jag med mina förberedda lekar...
Hmmm.
Men jag obeserverade dem på avstånd, hahaha!
Och det var en jättemysig eftermiddag i alla fall.
På kvällen var det bara jag och M hemma.
Vi åt tonfisksallad - M:s önskan - och bara hade det mysigt!


Igårkväll var två familjer från Strandvägen här och åt middag!
De hade förbokat taxi både hit och hem!
Klokt.
Det skulle vi tänkt på i somras.
Istället för taxi blev det spontanövernattning.
Men det gick ju bra det med!
Vi hade en mycket trevlig kväll igår även om jag och J var lite slitna...
L är ju uppe och springer på nätterna, så sömn är som bekant en bristvara.
Men det är ju bara att ta en kopp kaffe och två alvedon och tuta och köra, så funkar dagarna finfint i alla fall!
(Och låta L sova hos mormor & morfar och farmor & farfar då och då...)


Barnen önskade pannkakor till frukost imorse.
Och vad fasen?
Det är ju samma innehåll som smörgås med smör, ett glas mjölk och ett kokt ägg.



I eftermiddags var L med hela sin familj (vi alltså) bjuden på I:s 3-årskalas.
Bara det att L var riktigt hängig och dålig, så hon och J stannade hemma.
Jag, M och E åkte iväg och på kalaset träffade vi bland annat lilla godingen A:


En annan liten A såg dagens ljus för första gången idag!
Grattis familjen S/L till en liten flicka!!!
Det enda vi fått veta är vikt , längd och att hon kom ut med raketfart (=7 minuter på KK för mamman och pappan innan hon kom ut!!)
Jag är sååå suuugen på att se hur hon ser ut!



Mamma A Hedenhös är den bästa barnkalasfixare jag känner!
Hon lägger ner så mycket tid och engagemang på vart och ett av sina tre barns årliga temakalas att man blir helt förstummad.
Inbjudningskort, pynt, pyssel, mat - allt har en röd tråd!!
Nu har jag uppmanat henne att samla kalasen i en bok!
Så att vi andra vanliga slentrianballongblåsare och gräddtårtetråkmånsar kan få lite inspiration!!!
Kan ni gissa temat på I:s kalas idag???

Everything Is Nothing If You Got No One....

....sjunger Dolly P. och Kenny R. i duetten "Islands in the stream".
En sån vacker textrad.
Det finns många vackra citat ur låtar.
Min käre lillebror har ordnat Spotify till mig.
Fördärv, fördärv.
Det är ju skitkul att leta upp alla gamla favvislåtar.
Men det har jag absolut inte tid med.
Just idag.
Här springer jag i köket med svettiga joggingkläder (tog en tur efter jobbet - härligt!) och förbereder kvällens middag.
Det är ju inte vem-som-helst-som-kommer....
Det är ju folket från Strandvägen minsann!
Var bara tvungen att citera en bit.

Trevlig helg!

Äntligen en vacker höstdag!

Igårkväll var jag värdinna för mina underbara "gamla" kursare från Lärarhögskolan.
Vi släppte upp pausknappen och fortsatte konversationen där vi slutade senast.
Numera är vi tre "avhoppare" och fyra "vidareutbildade.
Ingen av oss jobbar som det vi tog examen i för 12 år sedan.
Intressant, men jag lämnar det där, då jag ikväll inte orkar fördjupa mig
i vad det kan bero på...


Vi hade givetvis - som alltid - en mycket trevlig kväll!
L sov hos farmor för att vi skulle få sova ut imorse.
Men klockan 06:01 kom både M och E tassande och sa att de inte kunde sova mer....
Stööööön!
L sov heeeeela natten ända till kvart i sju hos farmor och farfar!!!
Men vad är det????
Varför kan hon inte sova hemma???
Blir snart tokig om jag inte kommer på en lösning....

J har varit ute och jagat hela dagen.
Själv kände jag att jag också ville "ut" och hitta på nånting.
Vi började dock med att sätta en vetedeg.
(Alltså, är man uppe så tidigt som vi alltid är, hinner man sätta många degar...)
De kanelbullar jag bakade för ett tag sedan, är nästan slut...
Det är alltid många barn här.
Många barn äter många kanelbullar.
Dessutom hade M önskat att vi skulle göra gifflar med mandelfyllning.
Jag hade för mig att vi sparat en gammal mandelkvarn som fanns i stugan vi bodde i för tio år sedan, och mycket riktigt, jag hade alldeles rätt för mig!
E ville hjälpa till och hon var minsann en fena på att mala mandel.
Det är ganska tungt även för vuxna händer.
(Och vilken vacker inredningsdetalj den gamla kvarnen är! Hmm, var ska jag sätta den?)


Med nybakade bullar i en påse packade vi in oss i bilen och körde till djurparken.
Det var en perfekt dag för ett djurparksbesök.
Tyckte väldigt många människor blev vi varse!!
Barnen var jätteduktiga och även den minsta knatade på egna ben nästan hela rundan.
Inte så värst många djur var ute och visade sig - fast eftersom vi är där förhållandevis ofta så är barnen inte längre så imponerade av djuren! - men det finns ju roliga lekplatser och äventyrsbanor att roa sig med.


Det värsta är emellertid när man närmar sig klövviltshägnen, dvs hjortar, rådjur och renar och alla såna där bruna djur med horn...
Då jag är gift med en hängiven jägare är det pinsamt att erkänna att jag knappt kan se skillnad på dem....
Klövdjuren då alltså.
Inte jägarna.
Så länge man kan läsa på informationstavlorna på långt håll (så man är beredd innan barnen frågar vad det är för djur) så är det ju ok.
Då kan man tvärsäkert svara:
"Jaha, och här har vi då dovhjortarna!"
Men när det inte finns skyltar, eller när de flyttar om djuren bland de olika inhägnaderna, då blir det lite jobbigt.
Inte om det enbart är jag och barnen, men om det går någon annan familj i närheten.
Att skylta med sin okunskap är....nej, fy så besvärande.
"Mamma, vad är det här för djur??"
Kastar några blickar diskret över axeln och mumlar väldigt lågt:
"Eh, hrrm, tja, ja det är väl nog kanske, hrrm, en ren" (tänker jag blixtsnabbt och drar mig till minnes en reklambild) "jo, jo, det måste vara renar..."
Renpappan var dagens roligaste.
Han brölade högljutt och krattade löv med hornen och fällde ut sin långa skära pappagrej och började plötsligt slänga runt med den helt okontrollerat samtidigt som han kissade.
(En ren som gör helikoptern!!!?? Otroligt!)
Det fnissades en hel del bland djurparksbesökarna men min 7-åring imponerade:
"Alltså mamma, han märker revir!" sa hon avmätt och gick därifrån...

Cross Fit på Friskis&Svettiska

Jodå.
Så att...
Nu har man provat på Off Road.
Ca 40 pers var vi som samlats utanför entrén på Friskis&Svettis-huset i grannbyn.
Passet var ett gratis prova-på-pass och ledaren speciellt inbjuden för att inspirera.
Så studsade han plötsligt upp på en bänk och presenterade sig och var precis sådär extremt hurtig som jag föreställt mig!
Vi började med en kortare joggingtur som övergick i uppvärmning med sick-sack-löpning mellan och under staket. Jesus!
Joggingtur ut i kohagen där det skulle ruschas uppför kullar och liggas i plankan mitt bland koskitarna.
Sen var det slut på leken.
Allvaret tog vid.
Styrkeövningar.
Med stenar från närmsta gärsgård (förbjudet egentligen...) gjorde vi hips och dips och chips och allt vad det heter.
Sen intervallövningar med burpies (slänga sig ner på mage, mycket viktigt att bröstkorg och höfter nuddar marken, hoppa upp igen och klappa ovanför huvudet), sit-ups och fan och hans moster. Jesus igen!
När vi joggat tillbaks till entrén efter en timme kom den energiske lille mannen på att han lovat oss en bonus.
Gratis drinkar till alla tänkte jag och gnuggade glatt händer!
Men nej.
Bonusen bestod i att komma ihåg talen 21-15-9.
21 burpies - 21 sit-ups. 15 burpies - 15 sit-ups. 9 burpies - 9 sit-ups. Klart slut.
Jag lovar, jag gjorde alla!!
Det gjorde inte de fnittrande handbollstjejerna bredvid mig.
De satte sig lugnt tillrätta i leran när jag hade mer än hälften kvar.
Gud, jag var helt vimmelkantig efteråt.
Och jag var klar näst sist!!
Jag misstänker att många fuskade.
Och varför gör man det???
Man tränar väl för sin egen skull?
Jag skiter ju högaktningsfullt i om jag kommer sist...
Men det är typiskt.
Jag känner igen det från eleverna i skolan.
Minsta motstånd, "öh, palla!!", och så ger man upp!
Jag får erkänna att jag hade en rolig - om än grymt jobbig - timme!
Frågan är hur jag resonerar imorgon.....?
Kommer jag att kunna stiga upp ur sängen?
Utan hjälp?


Som om inte det var nog med självplågeri så var jag tidigare idag hos läkare.
För några år sedan började jag nämligen utveckla Aktinisk keratos, en liten hudförändring på en fläck i ansiktet.
"Aktinisk keratos = tidig solskada i huden orsakad av UV-exponering. Vanligen förekommande på personer över 40 år. De är i huvudsakligen ofarliga men kan i enstaka fall utvecklas till skivepitelcancer som är en allvarligare form av hudcancer."
Så i förmiddags påbörjade jag fotodynamisk behandling vilket innebar att en sköterska smorde en speciell kräm över tumörområdet.
Krämen skulle verka i tre timmar.
"Så du kan komma tillbaka om tre timmar", sa sköterskan.
"Jaha" sa jag förvånat efterrsom jag gjort lunchlåda och packat ner ICA-kuriren jag fått av svärmor för att ha något att göra medan jag väntade "Kan jag gå härifrån??"
"Javisst" fortsatte sköterskan självklart "och hade jag varit du så hade jag passat på att kila in på Lindex för att prova kläder i lugn och ro i ett par timmar, nu när du inte har dina tre små barn med dig!"
Guuuuud, vilken försående människa!
Jag gjorde precis som hon sa.
Och det var lyx, lyx, lyx.
Spenderade knappt två timmar på Lindex och ett ej försvarbart antal kronor....
Så mycket roligt höstnytt!
Och så få kunder.
Och när jag var klar satte jag mig tillrätta i bilen med min goda - medhavda - sallad i knät och en uppslagen ICA-kurir på ratten....
Tillbaka hos sköterskan belystes tumörområdet med vanligt rött ljus och så uppstod nån slags fotokemisk reaktion som förstörde tumörcellerna.
Inte så skönt.
Men har man fött tre barn så....var ju smärtan rentav glöttig.


Ett stort plåster senare - täcker halva kinden - körde jag hem i det vackra höstvädret och hämtade mina barn!
Ja, och sen är jag tillbaka där jag började inlägget.
Off road - Cross Fit på Friskis&Svettiska.