Äntligen en vacker höstdag!

Igårkväll var jag värdinna för mina underbara "gamla" kursare från Lärarhögskolan.
Vi släppte upp pausknappen och fortsatte konversationen där vi slutade senast.
Numera är vi tre "avhoppare" och fyra "vidareutbildade.
Ingen av oss jobbar som det vi tog examen i för 12 år sedan.
Intressant, men jag lämnar det där, då jag ikväll inte orkar fördjupa mig
i vad det kan bero på...


Vi hade givetvis - som alltid - en mycket trevlig kväll!
L sov hos farmor för att vi skulle få sova ut imorse.
Men klockan 06:01 kom både M och E tassande och sa att de inte kunde sova mer....
Stööööön!
L sov heeeeela natten ända till kvart i sju hos farmor och farfar!!!
Men vad är det????
Varför kan hon inte sova hemma???
Blir snart tokig om jag inte kommer på en lösning....

J har varit ute och jagat hela dagen.
Själv kände jag att jag också ville "ut" och hitta på nånting.
Vi började dock med att sätta en vetedeg.
(Alltså, är man uppe så tidigt som vi alltid är, hinner man sätta många degar...)
De kanelbullar jag bakade för ett tag sedan, är nästan slut...
Det är alltid många barn här.
Många barn äter många kanelbullar.
Dessutom hade M önskat att vi skulle göra gifflar med mandelfyllning.
Jag hade för mig att vi sparat en gammal mandelkvarn som fanns i stugan vi bodde i för tio år sedan, och mycket riktigt, jag hade alldeles rätt för mig!
E ville hjälpa till och hon var minsann en fena på att mala mandel.
Det är ganska tungt även för vuxna händer.
(Och vilken vacker inredningsdetalj den gamla kvarnen är! Hmm, var ska jag sätta den?)


Med nybakade bullar i en påse packade vi in oss i bilen och körde till djurparken.
Det var en perfekt dag för ett djurparksbesök.
Tyckte väldigt många människor blev vi varse!!
Barnen var jätteduktiga och även den minsta knatade på egna ben nästan hela rundan.
Inte så värst många djur var ute och visade sig - fast eftersom vi är där förhållandevis ofta så är barnen inte längre så imponerade av djuren! - men det finns ju roliga lekplatser och äventyrsbanor att roa sig med.


Det värsta är emellertid när man närmar sig klövviltshägnen, dvs hjortar, rådjur och renar och alla såna där bruna djur med horn...
Då jag är gift med en hängiven jägare är det pinsamt att erkänna att jag knappt kan se skillnad på dem....
Klövdjuren då alltså.
Inte jägarna.
Så länge man kan läsa på informationstavlorna på långt håll (så man är beredd innan barnen frågar vad det är för djur) så är det ju ok.
Då kan man tvärsäkert svara:
"Jaha, och här har vi då dovhjortarna!"
Men när det inte finns skyltar, eller när de flyttar om djuren bland de olika inhägnaderna, då blir det lite jobbigt.
Inte om det enbart är jag och barnen, men om det går någon annan familj i närheten.
Att skylta med sin okunskap är....nej, fy så besvärande.
"Mamma, vad är det här för djur??"
Kastar några blickar diskret över axeln och mumlar väldigt lågt:
"Eh, hrrm, tja, ja det är väl nog kanske, hrrm, en ren" (tänker jag blixtsnabbt och drar mig till minnes en reklambild) "jo, jo, det måste vara renar..."
Renpappan var dagens roligaste.
Han brölade högljutt och krattade löv med hornen och fällde ut sin långa skära pappagrej och började plötsligt slänga runt med den helt okontrollerat samtidigt som han kissade.
(En ren som gör helikoptern!!!?? Otroligt!)
Det fnissades en hel del bland djurparksbesökarna men min 7-åring imponerade:
"Alltså mamma, han märker revir!" sa hon avmätt och gick därifrån...