Zum zum zum...

Zumba hette denna veckas "prova-på-träning".
A:s arbetskamrat har vikarierat som ledare på ett av den här byns träningsställen (vi har väldigt många gym i den här byn för att ändå vara en så pass liten ort!) så vi passade på att vara med en gång.
Just zumba är ju en av de "heta" träningsformerna just nu, så det var lite kul testa.
Kul därför att man dansar och svänger och skakar på varenda kroppsdel så mycket man kan.
(Och för att man flippar ut när man ser på varandra i spegeln och gör egna små "moves"...haha! Nä, ett par glas vin före passet hade mjukat upp höfterna....)
Glädjerus helt enkelt.
Det är roligt att släppa loss och dansa.
Några styrkeövningar med hantlar ingick också.
Både jag och A tog i för kung och fosterland men vi blev inte riiiiiktigt så trötta som vi förväntat oss.
Trots att vi aldrig provat zumba så skiljde det sig inte nämnvärt ifrån ett vanligt aerobicspass.
Det hittas på så många nya träningsprogram där man rör sig till musik men till syvende och sist så grundar sig allt på samma steg upplever jag.
Grundsteg som man lärde sig när man började med "Low- och High Impact" och "Step up" inom aerobics:en redan på stenåldern.
Sen kan det heta fräcka namn som "Zumba" eller "Afro Power Dance" eller vad man nu kan komma på.
Allt vilar ändå på "Step touch" och "Heel kick" mm. mm.........
Zumba är emellertid inget varken jag eller A kommer att fortsätta med.
(Trots att ledaren var jätteduktig!)
ETTHUNDRATJUGO kronor kostade det nämligen att prova EN gång!!!
Hutlöst.
Våra årskort på Friskis & Svettis kostar 1050 kronor!
Och våra löparrundor är alldeles gratis....
Men vi hade en härlig timme.
Och jag gissar att jag kommer att ha träningsvärk i armar och axlar efter hantelövningarna....


När jag hämtade M på Fritids idag fick jag en sån där "kärlekskänsla" i kroppen.
Ibland glömmer man att se på sina barn som egna individer.
Eller i varje fall glömmer JAG det ibland.
Idag har M haft hästsvans och det hör inte till vanligheterna.
Jag tycker att hon är så söt när hon har det.
(Hon är förstås alltid den sötaste 7-åring jag vet...)
Hon ser så.... stor ut liksom.
Jag brukar inte heller hålla på och skriva om stoooora känslor här på bloggen eller så, jag har liksom inget behov av det.
Jag är inte den typen.
(Det är ju självklart att jag älskar mina barn och min man, jag behöver inte basunera ut det jämt och ständigt. Förutom för dem då. )
Men idag blev jag så kär i den där söta 7-åringen som stod och log mot mig när jag kom gående på stigen in mot skolgården.
Hon sprang in och hämtade sin väska och när hon kom tillbaka hade hon en jättefin mobil (alltså en sån man hänger upp som prydnad) i handen som hon genast visade.
Den är jättefin tycker jag!
Jag sa det flera gånger och hon blev jättestolt.
Och jag sa att jag tyckte att hon var särskilt söt idag och hon blev låtsat generad men uppenbart glad över komplimangen.
Sådärja.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång!

Visst är det en underbar mobil!
Tillverkad av världens sötaste 7-åring.
I hästsvans.