Igårkväll blev vi hastigt och lustigt hembjudna till bästa vännerna på middag, lite "spontant" sådär.Spontant nog så råkade de ha lite kantareller, ädelostar, en bit fransyska och glass med bärsås hemma...
Tur att det inte var vi som bjöd.
Hmmm.
Då hade det kanske blivit....fiskpinnar från frysen eller på sin höjd en liten ostsmörgås.
Med paprika.
Och oliv.
För det hade vi hemma.
Nåja.
Med en hög tallrikar och bestick i famnen skulle jag snabbt rusa ut till barnens bord och duka.
Ni vet, man kommer upp i en viss hastighet när det gäller barnen.
Då sparkade jag högerfoten rakt in i en sten som stack upp en bit invid husväggen.
Jag skrek - nej, bröööölade: SAAAAAATAAAAAAN!!!!!! och försökte samtidigt att inte tappa det jag hade i händerna.
Alla stannade upp från sina sysslor och vrålstirrade på mig.
Såklart.
"Asch, jag slog bara i lilltån, det var nog inte så farligt", sa jag käckt.
(Hur många gånger gör man inte det liksom? Slår i lilltårna alltså.)
Tyvärr.
Var det ingen vanlig liten tåfjutt.
Tån svällde upp till dubbel storlek och ändrade färg till tjusigt lila.
Jag kunde inte heller stödja på den.
Jag som nu varit så duktig och sprungit ca 7-8 km varje morgon (nästan) under semestern, och kommit i hyfsad god form, kunde nu bara sitta och tänka på att just löpning kanske inte skulle fungera så bra den närmaste tiden.
BUUUHHUUUUU!!!
Jag mår så bra av min löpning.
A - som älskar mig (säger hon i alla fall, men man blir ju tveksam;) - kunde dock inte dölja sin skadeglädje med särskilt stor framgång...
"Hehehe, det är bra, nu behöver du ändå inte bli tunnare, mowahahahaha!"
Nämen, tack kära du...
Tog dock L med på cykeln idag och cyklade i en timme, fast....
Det gav inte mycket.
Shit!
Jag kommer att klättra på väggarna.
Och för er nu som tycker att jag är suuuperlöjlig som tramsar med detta kan jag bara svara, att vi har alla våra beroenden eller laster.
Cigaretter, chips, lösgodis, amerikanska såpor, whatever.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar