Klackarna i taket...

...har vi inte.
Men väl 100 kvadratmeter ljudabsorberande plattor!
Det känns som om man går omkring med bomull i öronen.
I 9 år har vi levt med eko.
Ljudet av varenda ord som sagts, varenda kopp som ställts på bordet, varenda tesked som tappats i golvet, varenda barnskrik, har vi hört om och om och om igen.
Och vi har inte ens märkt det.
Nu har vi en nästintill klangfri tillvaro.
Känns m-y-c-k-e-t mycket besynnerligt.
Som att gå omkring i en låda.


Den fina pärlsponten är för evigt gömd bakom fula - nåja, det blev inte så fruktansvärt - isoleringsskivor.
Det som var så trendigt när vi byggde huset, att ha öppet ända upp i taket, känns inte som ett smart sätt att bygga på.
Längre.
Visst planerade vi för barn i huset (två "barnrum") men vad visste vi liksom??
Och så -hoppsan - det blev visst tre...?
Hade vi byggt hus idag, då hade vi byggt helt annorlunda.
Jag kan sitta och skratta åt mitt tio år yngre jag.
Så naiv.
(Fast rynkfri!! Grrrr....)


Idag har vi haft städhjälp.
För i en vecka har vi levt med två stora byggnadsställningar i vardagsrummet, alla möbler och prylar huller-om-buller och all skit som man drar runt under strumporna...
Men vilket snabbt projekt ändå.
Det är vi tacksamma för.
Veckan har överhuvudtaget varit lite rörig.
Jag har dragits med en liten infektion i kroppen.
Kändes inte minst på träningen ikväll.
Jag kunde inte ge allt.
Det kunde mina små hjärtevänner M och A!
De stod och jämförde sina blålila toner i ansiktena i en spegel i omklädningsrummet efteråt.
Själv hade jag så mycket foundation att inte en naturlig färgskiftning på grund av ansträngning gick att skönja...
Å andra sidan blir jag så sällan röd.
Jag är född transparent med blått under ögonen.
Riktigt klatschigt alltså.
Rougeförsäljarna gnuggar händerna när de ser mig!

Imorgon är det fredag.
Aaaaaah.
Huset är nystädat och därför ska jag bara myyyysa med barnen imorgon.
Jag slutar tidigt och vi har bestämt att vi ska baka kanelbullar!
Ja, det blir väl mest jag som får baka, men ÄTA dem vill barnen gärna...
Och så måste man ju ha ett förråd av läckerheterna inför måndag, då det är KANELBULLENS DAG!
Och så en liten fläskfilégryta till middag, och ett "nytt" rött vin vi blev tipsade om på vinprovningen.
Det ska enligt utsago vara ett typiskt vardagsvin/pizzavin men det bästa av allt är priset!
49 kr!!!
Det heter: Palazzo Rosso och är ett italienskt vin.
Vi får väl se, om det är något att ha.....

Morsor på sta'n...

En helt vanlig hemma-lördag.
Åtminstone för papporna och barnen!!!


12.30 samlades mammorna för att skåla i skumpa och för att få varsin gottepåse (eller fräckare: Goodie-bag) och för att en halvtimme senare trampa iväg på sina cyklar! Ingen visste någonting om vad som skulle ske under dagen....

Spända?
Förväntansfulla?
Nyfikna?
Glada!!!!!
Och "Hur f-n ska jag få plats med all min packning i den miniatyrkorgen...??"


13.30: Dags för streetdance!
Skitkul - men knepigt att få till.
ETT glas skumpa räckte kanske inte för att få det där mjuka r'n'b-gunget.
Men gud så roligt!!
Och SVETTIGT!
A jämförde flertalet gånger med "Dansa med Doreen", haha!
Och vi som då följer Bolibompa regelbundet förstod exakt...
Höjdpunkterna i slutet med apdans, Greased Lightning och Thriller fick verkligen igång morsorna!!!
Attityd!!!
Respekt!

15.00: Mellanmål = baguette och en halv liter öl.
Rena hälsokuren!
Men man ska ju dricka mycket efter träningen.
Det tjatar de ju alltid om på Friskis & Svettis!

16.30: Efter bubbelbad och några halvhjärtade längder i bassängen (dansen tog rejält med energi!) drog vi på finstassarna och annat sån't där "göra-sig-vacker"-jox!

17.30: Vad kan kännas mer mal-placé än att sitta utanför sin gamla högstadieskola och dricka cider och röka?

Tja.

Säkert en hel del.

Men igår kändes det helt ok....

18.00: Vinprovning, whiskyprovning, ostprovning och nagellacksprovning!

Fantastisk kombination!

20.30: Räkfrossa!!!

23.30: 7 av 12 drog vidare till bowlinghaket eftersom vi hamnat på gästlistan, wow-wow-wow!

När vi kom in i garderoben stod två biffiga vakter med armarna korsade över bröstet och stoppade A som var på väg in.

"Öh, du måste hänga av dig jackan."

"Nä, det tänker jag inte, hallå det är ju en jeansjacka, jag har den som kavaj!"

"Öh, du måste. Såna är reglerna."

Tuuur, att A:s man inte var med.

Han hade gått igång på den kommentaren.

Men vi hängde lydigt av oss alla våra jackor, bockades av på gästlistan - som bestod av våra namn, och tre till typ, och gick in.

Och där var vi.

Och vi.

Och en bartender.

Och ett countryband som höll på att iordingsställa scenen.

Vi beställde varsin dricka och satte oss avskilt.

(Som några andra osociala panelhönor...)

Tror ni inte att ett gäng 22-åriga killar "hittade" oss ändå och skulle trycka ner sina små fotbollsrumpor (jo, de berättade att de spelade fotboll) på de bänkar där vi redan satt och trängdes?

Men H tyckte en av dem var så f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t trevlig.

Det var när han frågade henne:"Och vad pluggar du då?"

Musiken på detta ställe var dock inget för oss, dessutom hade vi glömt cowboybootsen och de rutiga flanellskjortorna hemma, så vi blev inte kvar så länge.

Dock hann vi notera att en stackars tjej nog råkat ut för samma trångsynta vakt som A.

Hon hade nämligen ingen kjol!

Linne och nätstrumpor, men ingen kjol.

HUR kan en vakt ha så svårt att skilja på jacka och kjol???

Icke klokt.

Fast en av fotbollsgrabbarna förbarmade sig över henne såg jag precis innan jag gick ut.

Så snällt.

00.20: Största danshaket i byn hade 30+ som insläppskrav, yeah.

De glömde dock meddela att vi som är 30+ måste gilla gamla örhängen som Y.M.C.A (krääääk), Summer of 69 och andra gamla godingar....

Vi inhandlade dryck - och jag vill knappt nämna att K, som ser så glad ut på bilden nedan - fick visa LEG!!!!!!

(Ja, även A fick göra det. Men inte jag. Hmpf.)

Hur tänker man då?

Det var väl TRETTIO PLUS??

Eller hade jag missuppfattat?

Nä.

Att döma av klientelet på dansgolvet så var det ingen missuppfattning (blommig långkjol och blommig långblus, säkert i viscose...)

Eftersom vi var otroligt danssugna, svalde vi stoltheten och skakade loss till idel gamla schlagers.

Mmm, förnedrande, men vad gör man inte liksom?

01.30: cyklade A och jag hem i natten - som var jävligt mörk - nöjda med dagens, kvällens och nattens bravader.

Kan säga att jag cyklade JÄTTEfort efter att A svängt in på sin väg.

Fy, vad det är läskigt att cykla ensam mitt ute i skogen.

Jag var så svettig när jag kom hem att jag fick ställa mig i duschen.

Och duscha supertyst.

För fem små flickor hördes snarka ljudligt inifrån barnens rum...

Fem??

Jo, två små övernattningsgäster var här visst.

Pappan hade nog haft att göra...

"Var nöjd med - allt som livet ger"

Syföreningen "Hagan går"...

...håller årsmöte idag.
(Roligt inlägg från arbetskamrat igår...)

Jo, så kan man väl också se det.
Idag är det mammornas dag.
I alla fall i min umgängeskrets.
Och eftersom det är det, så väckte L mig - i all välmening såklart - redan 05.51.
Hon vill givetvis att jag ska få ut så mycket som möjligt av min dag?
Och tre sekunder efter att jag klätt på bebisdockan sin klänning, för sån't måste man ställa upp på klockan 05.52, så fortsatte L sin väckelsegärning av övriga familjemedlemmar.
Härligt.
Jag kan säga att nyaste numret av Mama, har i en artikel lyckats fånga trebarnsmammans liv på några korta rader:

"Flerbarnsföräldrar tenderar att se världen som en enda raksträcka mellan ät- och sovtider, rutinerna sitter hårdare än riskornen som torkat in i linneduken, spontanitet är som ett skämt från länge sedan och alllt, precis allt, måste planeras in i minsta detalj ("Jag följer med på rea om du garanterar mig att det inte finns några trappor, inga nödknappar på toan, inga djur och inget lösgodis på marknivå"...)


Vidare irriterar sig en flerbarnsmamma på en enbarnsmamma:

" - De tycker att de är lite bättre, de har namnskyltar på vagnen, barnen är alltid så väldressade, alltid rena, alla kläder är från Polarn o. pyret. Jag har varit likadan själv."

/---/

"men nu är det jag som har det där hårdhänta, smutsiga barnet som rymmer hela tiden och alltid är glad." (Som min minsta......)

Och till sist:

"Flerbarnsföräldrar är inte sura, men sjukt stressade. De vet att någon unge inom kort kommer att ha en kris och därför är de lite forcerade. Ta det inte personligt."

"Nej, vi kan inte grilla korv sådär härligt och spontant klockan 20, för då bryter småsyskonen ihop och så får jag gå hem ackompanjerad av ett avgrundsvrål..."


Idag behöver jag emellertid inte bekymra mig.
Pappan tar över rodret.
Idag står spontanitet högst upp på listan.
Ja, den är ju förstås planerad sedan ett halvår, haha, men ändå....


WOOOOOO-HOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!

Och med hösten kommer kick-off:erna...

Jag har aldrig varit på en RIKTIG Kick-off.
En sån där som man hör om att vissa företag gör med sin personal.
Man åker iväg till nåt hotell och leker lekar och teambuildar och skrattränar i grupp och sitter i ring och säger tre positiva saker om den person som sitter till vänster om en osv osv.
Jag har haft fel jobb helt enkelt!
Inte snyggt att åka iväg och bränna skattebetalarnas pengar.
Fast vi som jobbar i offentliga sektorn behöver kick-offa precis lika mycket som alla andra.
Men ska man få nånting gjort får man göra det själv.
Och då blir det bra också.
("Det e inte lätt att va' ödmjuk", var det visst nån som sa....?)


På lördag har jag planerat en kick-off för mig själv och mina tjejkompisar.
För att vi är värda det och för att vi behöver det!
Det är roligt att planera och fixa och vara hemlighetsfull.
Jag kan ju såklart inte säga mer än så i nuläget.
Men jag kan berätta om när jag var på Systembolaget igår.
Jag hade räknat lite tokigt och fattades två cider (inte Herrljunga då...)
Alltså fick jag ta mig till Systembolaget på lunchrasten.
Eller.
Jag börjar från början.
Jag stämplade ut och gick till Konsum eftersom jag skulle posta några brev och ett paket.
Det fanns ingen personal i postkassan.
Tjejen i den vanliga kassan kallade på postpersonal i högtalaren.
Det kom ingen.
Och så kom det ingen.
Och sen hördes: "Haaaaas, haaaas, haaaas....."
Jo minsann, en manlig personal närmade sig i snigelfart.
Han rörde sig i slow-motion.
Han till och med pratade i slow-motion.
Det finns en scen i "Love actually" där Rowan Atkinson ska slå in ett smycke till en stressad kund och man sitter i TV-soffan som på nålar för att han liksom aldrig blir färdig.
Ungefär så.
Den här postmannen satte först på ett frimärke.
Sen tittade han lite på paketet.
Sa ingenting.
Gick bakom en skärm.
Tittade fram igen.
Tittade på paketet.
Tog fram ett frimärke med annan valör ur kassaapparaten.
Klistrade fast det oääändligt låååångsamt och jag kände bara: "Men bli klar för h-e med det j-a klistrandet nån gång! Hur svårt kan det vara???"
Lite halvt stressad, jag skulle ju hinna äta lunch också, susade jag sen in på Systembolaget.
Det var tomt i butiken sånär som på två personal.
Bra.
Men vad hade jag förväntat mig en måndag före lunch?
Målmedvetet stegade jag fram till ciderhyllorna - jag var ju där förra veckan och visste precis vad jag skulle ta - tog två cider och ställde mig i kassan för att betala.
Men - hur ser det ut?
Egentligen?
Måndag förmiddag.
Två cider.
Som jag la ner i en sunkig City Gross-påse.
Behövde jag förklara?
"Eh, hehehe, jag ska liksom inte dricka dem nu, ehehe..."
Eller.
Nej.
Man behöver verkligen inte förklara.
Tills jag upptäckte damen - i aningens tufsigt hår och mindre välvårdade kläder - bakom mig i kön.
Var fasiken kom hon ifrån??
Och vad la hon upp på bandet?
TRE cider!
Och jag lovar, hon skulle inte spara dem till nån kick-off med väninnorna på lördag.....


Kvällens tisdagspass blev en riktig höjdare.
Långt ifrån hissmusik och annat trams.
En av de superba torsdagsledarna vikarierade.
Så nu är man trött.
Skönt.

Några kalas och en tur i skogen

Igår firade vi två av min mans fyra fina brorsbarn.

Den äldsta som fyllde 18 och den yngste som fyllde 1!

En härlig brunch hade dukats fram med allt möjligt gott.

Avslutningsvis högg vi in på en gigantisk prinsess/prinstårta och hembakta småkakor!

Är de inte söta, så säg?

(Födelsedagsbarnen, alltså...)

På seneftermiddagen åt vi middag på Gästis med grannarna.

Mormor tog hand om L för att vi skulle få sova lite inatt.

Guuuuud så skönt.

Jag har sovit extremt lite på nätterna den senaste veckan eftersom både L och E är uppe och nattvandrar.

Det kan handla om en blöja man vill ha bytt, att täcket ligger snett (jo), att man har tappat bort sin napp, att man fått näsblod osv. osv.

Igårmorse slog jag näven i kudden och skrek när jag blev väckt 05:15.

Jag måste både ha sett ut och låtit som ett galet häxmonster!

Det är tortyr att inte få sova.

Dessutom är jag förkyld och har haft feber i 3 dagar men vem bryr sig om det....?

En mamma har inte tid att vara sjuk.

(Lite självömkan kan jag väl få unna mig...?)

Det blev en enormt lyckad kväll i alla fall.

M och E är så lätta att ha med sig på restaurang!

Det har vi inte upptäckt innan eftersom L alltid också varit med och pockat på all uppmärksamhet...

Det var riktigt roligt och mysigt.

Tack mamma för din hjälp!

Den är guld värd!

Och smart av oss att gå ut och äta mellan 17-20, när alla fortfarande är glada och pigga, haha!

Och så kom vi i säng tidigare än någon annan kväll!

Perfekt.

Intressant att flickorna var så gulliga och intresserade av lille E och passade på honom när han knatade iväg??

Varför är de inte så måna om sin egen lillasyster???

Tanken var sen att vi idag skulle bära ner det sista från vinden till garaget.

E skulle på kalas och M sköter sig själv.

Klockan nio ringde dock mamma och var i upplösningstillstånd.

L hade låst in sig på toaletten (UNGE!) och kunde inte komma ut.

Mamma lyckades inte öppna utifrån - pappa var inte hemma - så J kastade sig i bilen för att åka dit och få ut henne.

Snacka om att stackars mamma hade puls...

Och sen vill ju L givetvis följa med sin pappa hem.

Aah, lilla snuttan.

Hon är så uppfinningsrik :)

(Men mormor följde också med en stund - så vinden blev faktiskt tömd! Skönt att arbeta lite när man har feber...)

Sötaste kalastjejen:

Se här, vårt blivande TV-rum:

När alla barn var hemma igen, tog vi oss ut på en skogspromenad.

Jätteskönt!

Vi plockade fjällskivling och kantareller.

Fast det blev pannkakor till kvällsmat.

Svampen ligger kvar i sin korg och väntar på att bli rensad...

Det kanske blir några smörstekta på en macka till valvakan? (Hoppas, hoppas)

(Vi har förtidsröstat. Såklart.)

Lite gnäll. Bara lite.

Jag vill inte verka elak eller otacksam.
Men jag måste ju få tycka och uttrycka min högst personliga åsikt i olika frågor.
Svårt.
Javisst.
Men denna blogg är ju mitt forum.
Jag kan ju skriva vad jag vill.
Men självklart ha i åtanke att fler tar del av mina funderingar.
Fast det är väl det som är hela grejen med en blogg?

Det är dock inget allvarligare ämne än gårdagens Friskis & Svettis-pass.
Berättade tidigare att både A och M, mina bästisar (störtbarnsligt ord, jag vet, men vad ska man säga då??) också tränar där nu.
Och igår fick vi med min svägerska K.
Och till-och-med M:s man var med!!
Även om man står och studsar på sin egen lilla fläck så är det roligt att träna tillsammans.
Det är inte alla som förstår tjusningen med det när det inte gäller lagsport (min man t ex) men jag känner att jag varken måste förklara eller försvara det.
"Ju mer vi är tillsammans - ju gladare vi bli."
Typ.
För- och eftersnack är enormt viktigt.
Vi hinner säga ganska mycket utan att jämt och ständigt bli avbrutna.
Å andra sidan får man fightas rätt rejält om pratutrymmet med de här kvinnsen.
Vi har alla mycket att säga.
Vi tar alltid över, liksom.
Var vi än är.
Hemsk egenskap tycker många.
Tja.
Man är som man är.

Men.
Återigen.
Gårdagens pass.
Tiden, 20-21, är perfekt för oss småbarnsföräldrar.
Vi hinner både ge välling, somna framför Bolibompa och vakna igen för att natta barn, få undan middagsdisken och lite till innan det är dags att sticka iväg.
(Tyvärr finns det bara ett pass i veckan just det här klockslaget.)
Tisdagsledaren var sjuk förra veckan.
Då kom det en kvinnlig vikarie.
Hon är glad och käck och trevlig.
Men passet var bara sådär.
(Asch, en gång gör ju inget?)
Igår var det återigen vikarie.
En manlig.
Hmmm.
Han presenterade sig, och jag log stelt och lätt fördomsfullt mot honom och fastän A stod bredvid mig och jag omöjligt kunde se hennes ansiktsuttryck så visste jag att hon såg precis likadan ut.
Och hade exakt samma tankar.
Cyniska, fördomsfulla tankar.
Och tyvärr.
Den här gången infriades fördomarna.
Alldeles för mesiga rörelser till, till, till.... HISSMUSIK!!
Passar hissmusik någon annanstans än i just en hiss?
NÄ.
EN låt var bra.
Och den var med Barry White.
Och har man inte följt Ally McBeal och därför inte får associationer till Barry White-låtar så är inte ens den bra.
Nu var det ju i och för sig ett bas-pass (utan hopp).
Men det finns bas-pass och bas-pass....
Det fanns inte möjlighet att ta i mer för musiken var kass - rent ut sagt - och rörelserna korta och för enkla.
Vid stretchingen var jag klart irriterad.


Här åker man iväg för en timmes välbehövlig motion.
(Och lurar med sig en intet ont anande svägerska.)
Och vad får man.
Lite svett under armarna på sin höjd.
Men när jag sitter där på jympagolvet och tänker taskiga tankar om passet och musiken så fäster ledaren blicken på mig, (man kan läsa av mig på nolltid, skulle vara fullständigt värdelös i pokerspel) fastän han talar till alla motionärer, och säger:
"Det här är jättekul. Har ni tänkt på det, ni som kan komma hit? Hur härligt det är att få röra på sin kropp. Det kan inte alla. Tänk på det. Alla har inte den möjligheten. Det har ni!"


Gulp.
Som jag skämdes.
Men minnet är kort.
Så fort vi kom ut ur lokalen väste jag till mina bundsförvanter:
"Asså, HISSmusik, så jäuvla kass! Jau e ente ens svitt!" (Överdriven skånska, jag pratar inte så, men nästan...)


Och tyvärr.
Ett torrt konstaterande.
Friskis & Svettis på den här orten har tappat stinget.
För få pass att välja bland.
Torsdagarna är super!
Än så länge.
Men HUR länge?
Jag måste få ut maximalt på den futtiga träningstid jag har till förfogande.
Inget jamsande som "plocka kulor" (Sällskapsresan) och lätta knäboj.
Jag får kanske byta förening?
Eller - attityd?!!


Dom. Kallar. På Mig.
Fruarna.

Som natt och dag...

... är denna helg jämfört med förra.
Alltså, blåbyxor istället blanka leggings, tofflor istället för platå med nitar, blekansikte med pigmentfläckar istället för tonvis med make-up, mineralvatten istället för skumpa...asch ni fattar!
Vi har rensat i våra agendor så gott vi kunnat för att få en helg hemma.
Och vi har nästan lyckats.
Snart sätter projekt "röja-i-garaget-så-att-vi-kan-sätta-allt-vi-har-på-vinden-där-istället-så-att-vi-kan-bygga-vårt-nya-mys-och-tv-rum".
Ett barn sover, i alla fall en stund till, och två barn väntar på att åka till kompisar.
Eftersom våra barn varit vakna sen klockan 6 så är det en eeevighet för dem att vänta ända till 11.
Vi har försökt få dem att vila lite framför Bolibompa och med en godispåse, men nej.
Sedan klockan 9 har de vankat av och an och väntat och frågat och vankat lite till och otåligt pustat: "När ska vi åka?"


E har börjat fundera på att hon inte alltid varit 4 år.
Hon kan säga att hon vill vara bebis igen men jag har förklarat att hon tyvärr aldrig mer kommer att bli bebis.
Lite besviket har hon muttrat: "Då kommer jag att bli stor då? Men vad blir jag sen?"
Eh, hehehe....
"Ja men du kommer att vara stor jääääättelänge" och sen har jag inte sagt mer.
Jag vill inte att hon ska ligga och fundera på det om kvällarna redan, att man någon gång ska dö.
Jag lider själv av hemsk dödsångest nämligen.
Innan jag fick barn hade jag fruktansvärda depressioner varje höst.
Jag HATADE hösten.
Jag kunde knappt förmå mig att ta mig upp ur sängen för att gå till skolan eller jobbet.
Usch.
Men när jag väl var där låtsades jag som ingenting.
Väl hemma föll jag ner i det svarta igen.
Till sist svalde jag stoltheten och sökte läkarvård.
Jag fick ångestdämpande och visdomsord:
"När du får barn en gång kommer du inte att fokusera så mycket på dig själv längre. Du kommer inte att ha tid med det, och då tror jag att de här tankarna försvinner."
Ojojoj, det var så sant som det var sagt!
Visst kan jag ha liiiiite känningar precis vid den här övergången från sommar till höst.
De kvällar jag inte stupar i säng av utmattning (ganska få kvällar, men det finns enstaka) kan de där tankarna komma smygande och krama mitt hjärta med iskall hand.
Jag blir fullkomligt vettskrämd, hjärtat bultar och det snurrar i huvudet och jag måste sätta mig upp och tända lampan och läsa tills ögonlocken inte längre orkar vara uppe....


M önskar sig också bakåt i tiden emellanåt.
Hon tycker inte att jag har så mycket tid för henne som hon skulle önska.
Och jag kan bara hålla med.
Den tid vi är tillsammans bråkar vi mest.
Som två toningar står vi och skriker på varandra.
Otroligt moget....
Och jag blir så ledsen varje gång.
Och hon blir så ledsen varje gång.
Och så pussas vi och kramas och säger förlåt.
Och efter fem minuter kan det vara fullt pådrag igen.
Det är fanimej absurt.
En gång när hon tittade på ett foto som sitter på frysen sa hon:
"Jag vill ha det så igen".
Medan jag gick dit för att titta släntrade hon in på sitt rum, stängde dörren och startade "Hung up" med Madonna på hög volym (är hon 7 eller 13 liksom??).
Fotot föreställer mig och J sittandes på ett trappsteg och mellan oss sitter en 2-årig M och skrattar...

Så mycket att säga på lite tid...

Friskiskompisen S sa igår att hon saknar mina inlägg.
Det gör jag också faktiskt.
(Haha)
Skrivandet är min terapi.
Har dock haft lite andra terapeutiska åtaganden på kvällarna såsom sortering av samtliga barns samtliga klädesplagg....
Det har tagit lite tid i anspråk.
Dessutom har det varit en del planerande inför överraskningsfester och andra fester.
Och än är det naturligtvis inte slut.
Oh nej.
Det är bara början än...
Fast det är roligt att planera...:)


Och nu händer det så mycket.
Snart är det val tex.
Fast jag har redan röstat.
Jag jobbar ju i kommunhuset så det tog väl en sisdär fyra minuter och så var det fixat!
Valet kändes lättare än det någonsin gjort.
Skönt.


Det var inte så skönt i lördags gick TV:n sönder.
För plåboken alltså.
En nio år gammal tjockis-TV bara dog.
Så nu har även vi införskaffat en platt - och gigantisk - TV.
Maken fick ägna hela måndagskvällen åt att bygga om TV-bänken...
När vi byggde huset kunde vi nämligen inte föreställa oss att det skulle tillverkas platta TV-apparater med höjd och bredd som täcker en hel vägg!
Hela vårt vardagsrum är byggt efter en 32" tjock-TV.
Så knasigt.
Och nu behöver jag kanske inte skaffa glasögon heller.
Jo.
Det behöver jag nog.
Ska få terminalglasögon på jobbet.
När sköterskan kom för att kolla hur jag sitter framför datorn fick jag ju veta att jag satt lite väl nära datorskärmen.
Hon drog den bakåt så att jag inte såg nåt!
"Här ska den stå!" sa hon käckt.
Va?????
Jag såg ju inte ett skit.
När hon gått drog jag skärmen närmare mig igen.
Aaah, skönt.


I onsdags var det diskussioner på Facebook om den nya dokusåpan "Skånska fruar".
Förnedrande var en vanligt förekommande kommentar.
Jag håller inte med.
Jag tyckte att det var det mest underhållande jag sett på länge!
(Å andra sidan har jag inte tittat så mycket på TV - och definitivt inte på kanal 5!!)
Förnedrande var däremot dokusåpan som kom efter fruarna.
HERREJESSES!!!
När jag såg en kille gnida sin snopp mot en annan killes öra, ja, jag vet inte....
De skånska fruarna tedde sig tämligen oskyldiga i jämförelse.
Jag kände mig enormt gammalmodig och moraliserande men jag kunde helt enkelt inte se den där Tylösandsmörjan.
Det var vedervärdigt.
Och stackars ungdomar som ställer upp på sån't....


Efter att "endast" ha sprungit två mil i veckan i ett par-tre månader så var det med lätta och nyfikna steg jag gjorde nypremiär på Friskis & Svettis förra veckan.
Både det passet och passet igår var riktigt bra.
Och det var roligt eftersom båda mina bästa väninnor var med!!!
Vi gör nåt tillsammans!
Utan alla barnen!
Wohooo!
Riktigt bra mix av musik och bra - men tunga - rörelser.
Jag älskar att springa - det är min yoga - men det är väldigt kul med lite hederlig jymping i grupp också.
För att inte tala om eftersnacket.
Socialt och mysigt.
Jag hade kunnat stå kvar en timme och småprata lite efteråt.
Men det finns det ju inte tid till.
Nej minsann.


M:s ridskola har startat igen.
Igår tog vi med två klasskompisar till M hem eftersom alla tre går i samma ridgrupp.
Jättemysigt.
Jag lagade mat och de lekte så fint fast vid middagsbordet hade de synpunkter på att köttfärssåsen var för röd.
FÖR röd!
Hmmmm.
Vad ska jag hitta på nästa torsdag som passar alla damerna....?
Gråblek köttfärssås utan smak?

Glada kräftor - under och efter!

Så har den då varit - den efterlängtade kräftskivan!!
Ca 135 glada och festsugna personer, 90 kg kräftor, okänt antal liter alkoholhaltig dryck hade igår samlats för ett gemensamt sörpel- och dansparty!!
(Kräftorna varken sörplade eller dansade förstås...)
Och OJOJOJOJOJ så roligt!!!!
Mycket, mycket underligt att jag mår så oförskämt bra idag, efter så många kräftor (man kan ju bli dålig av dem som bekant...) och så lite sömn!
För inte nog med att man partajar non-stop i sju timmar.
Nej, sen måste man ju ställa sig och steka lite pytt-i-panna klockan halvtre.
Det ä-r j-u s-å b-r-a att äta lite innan man går och lägger sig.
Och jo.
Den här gången verkar det ha gjort nytta.

J hade kvällen till ära köpt nya jeans och ny tröja.
Ny fin VIT tröja.
Givetvis var jag tvungen att påpeka för honom att VIT tröja kanske inte är det smartaste klädvalet på en kräftskiva.
Men han klarade sig galant nästan hela kvällen.
För hade det inte varit så att J:s fru kom gående rakt mot honom, på höga klackar och rödvin i ett glas i handen, och inte plötsligt snubblat till på en dansgolvskant så att vinet så att säga lämnade sitt plastglas och landade mitt på J:s bröst, så hade den VITA tröjan varit VIT ännu idag....

Jag somnade på studs klockan 4, med make-up och allt bling kvar i skallen.
Skitsnyggt att se ut som Alice Cooper med blonderat pudelrufs när man vaknar 7.30....
Jo.
Så tidigt vaknade jag.
Och kunde inte somna om.
Det kunde tydligen inte några av herrklubbsmedlemmarna heller.
När jag lyfte på rullgardinen för att kika ner på festlokalen så var städpatrullen redan på plats.
Fastän vi bestämt klockan 11!!!
Sedan trillade de in efter hand.
Vad är det med oss???
Varför kan vi inte sova längre när vi äntligen har möjlighet!!!?
Superstörigt!
Det är så att man skäms.
Våra nattgäster - brorsan och hans kompis - hade dock inga sömnproblem.
Fast med tanke på att de inte gick och la sig förrän vid halvsju (????) så är det kanske inte så konstigt att de sov till två.....
Jag passerade barnens sovrum och såg brorsan i ena rummet och kompisen i det andra.
Verkligen sött att de sov i flickornas mumin- och prinsesstäcken!!
Hahaha.
Nu har de stigit upp och skrynkliga och rödögda promenerat till stationen...


Två av herrklubbsmedlemmarna tyckte att man kunde fortsätta festa lite till så de har suttit här hela dagen i skuggan av ett träd och druckit öl och ljugit för varandra.
Lite gulligt faktiskt.
Fast egentligen jävligt korkat.
Hur mår man liksom sen??


EFTER:

"Ja, nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort, för nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort..."


Ja.
Nu har J och jag LOVAT att det inte blir fler fester i denna lokal.
Inte för att det inte har varit roligt - för jag måste säga att jag haft några av mina roligaste stunder här på dessa fester! - men vi är trötta på att se det skabbiga bygget vareviga dag...
Jag vill att det ska bli en vacker sommaräng med äppleträd där istället...


Och minnet av gårdagens galej, och alla tidigare, kommer alltid att leva kvar!
Snyft.
Nu blir jag faktiskt lite rörd.

Före:

Till mina döttrar...

"Kommer du ihåg den där jobbiga personen som envisades med att du skulle ha mössa på dig när det var kallt ute? Och som alltid sade åt dig att äta upp din mat? Hon som nödvändigtvis skulle hålla dig i handen när ni gick över gatan och som tyckte att allting skulle tvättas i tid och otid? Ja, det var din mamma som tjatade. Visst var det tröttsamt med någon som ville hålla dig hel och ren, frisk och kry och mätt och belåten? För att inte tala om all den där villkorslösa kärleken..."

"En mor som verkligen är en mor, är aldrig fri."
Honoré de Balzac

/Lilla boken om mammor, Bokförlaget Känguru 2008