Och med hösten kommer kick-off:erna...

Jag har aldrig varit på en RIKTIG Kick-off.
En sån där som man hör om att vissa företag gör med sin personal.
Man åker iväg till nåt hotell och leker lekar och teambuildar och skrattränar i grupp och sitter i ring och säger tre positiva saker om den person som sitter till vänster om en osv osv.
Jag har haft fel jobb helt enkelt!
Inte snyggt att åka iväg och bränna skattebetalarnas pengar.
Fast vi som jobbar i offentliga sektorn behöver kick-offa precis lika mycket som alla andra.
Men ska man få nånting gjort får man göra det själv.
Och då blir det bra också.
("Det e inte lätt att va' ödmjuk", var det visst nån som sa....?)


På lördag har jag planerat en kick-off för mig själv och mina tjejkompisar.
För att vi är värda det och för att vi behöver det!
Det är roligt att planera och fixa och vara hemlighetsfull.
Jag kan ju såklart inte säga mer än så i nuläget.
Men jag kan berätta om när jag var på Systembolaget igår.
Jag hade räknat lite tokigt och fattades två cider (inte Herrljunga då...)
Alltså fick jag ta mig till Systembolaget på lunchrasten.
Eller.
Jag börjar från början.
Jag stämplade ut och gick till Konsum eftersom jag skulle posta några brev och ett paket.
Det fanns ingen personal i postkassan.
Tjejen i den vanliga kassan kallade på postpersonal i högtalaren.
Det kom ingen.
Och så kom det ingen.
Och sen hördes: "Haaaaas, haaaas, haaaas....."
Jo minsann, en manlig personal närmade sig i snigelfart.
Han rörde sig i slow-motion.
Han till och med pratade i slow-motion.
Det finns en scen i "Love actually" där Rowan Atkinson ska slå in ett smycke till en stressad kund och man sitter i TV-soffan som på nålar för att han liksom aldrig blir färdig.
Ungefär så.
Den här postmannen satte först på ett frimärke.
Sen tittade han lite på paketet.
Sa ingenting.
Gick bakom en skärm.
Tittade fram igen.
Tittade på paketet.
Tog fram ett frimärke med annan valör ur kassaapparaten.
Klistrade fast det oääändligt låååångsamt och jag kände bara: "Men bli klar för h-e med det j-a klistrandet nån gång! Hur svårt kan det vara???"
Lite halvt stressad, jag skulle ju hinna äta lunch också, susade jag sen in på Systembolaget.
Det var tomt i butiken sånär som på två personal.
Bra.
Men vad hade jag förväntat mig en måndag före lunch?
Målmedvetet stegade jag fram till ciderhyllorna - jag var ju där förra veckan och visste precis vad jag skulle ta - tog två cider och ställde mig i kassan för att betala.
Men - hur ser det ut?
Egentligen?
Måndag förmiddag.
Två cider.
Som jag la ner i en sunkig City Gross-påse.
Behövde jag förklara?
"Eh, hehehe, jag ska liksom inte dricka dem nu, ehehe..."
Eller.
Nej.
Man behöver verkligen inte förklara.
Tills jag upptäckte damen - i aningens tufsigt hår och mindre välvårdade kläder - bakom mig i kön.
Var fasiken kom hon ifrån??
Och vad la hon upp på bandet?
TRE cider!
Och jag lovar, hon skulle inte spara dem till nån kick-off med väninnorna på lördag.....


Kvällens tisdagspass blev en riktig höjdare.
Långt ifrån hissmusik och annat trams.
En av de superba torsdagsledarna vikarierade.
Så nu är man trött.
Skönt.