Som natt och dag...

... är denna helg jämfört med förra.
Alltså, blåbyxor istället blanka leggings, tofflor istället för platå med nitar, blekansikte med pigmentfläckar istället för tonvis med make-up, mineralvatten istället för skumpa...asch ni fattar!
Vi har rensat i våra agendor så gott vi kunnat för att få en helg hemma.
Och vi har nästan lyckats.
Snart sätter projekt "röja-i-garaget-så-att-vi-kan-sätta-allt-vi-har-på-vinden-där-istället-så-att-vi-kan-bygga-vårt-nya-mys-och-tv-rum".
Ett barn sover, i alla fall en stund till, och två barn väntar på att åka till kompisar.
Eftersom våra barn varit vakna sen klockan 6 så är det en eeevighet för dem att vänta ända till 11.
Vi har försökt få dem att vila lite framför Bolibompa och med en godispåse, men nej.
Sedan klockan 9 har de vankat av och an och väntat och frågat och vankat lite till och otåligt pustat: "När ska vi åka?"


E har börjat fundera på att hon inte alltid varit 4 år.
Hon kan säga att hon vill vara bebis igen men jag har förklarat att hon tyvärr aldrig mer kommer att bli bebis.
Lite besviket har hon muttrat: "Då kommer jag att bli stor då? Men vad blir jag sen?"
Eh, hehehe....
"Ja men du kommer att vara stor jääääättelänge" och sen har jag inte sagt mer.
Jag vill inte att hon ska ligga och fundera på det om kvällarna redan, att man någon gång ska dö.
Jag lider själv av hemsk dödsångest nämligen.
Innan jag fick barn hade jag fruktansvärda depressioner varje höst.
Jag HATADE hösten.
Jag kunde knappt förmå mig att ta mig upp ur sängen för att gå till skolan eller jobbet.
Usch.
Men när jag väl var där låtsades jag som ingenting.
Väl hemma föll jag ner i det svarta igen.
Till sist svalde jag stoltheten och sökte läkarvård.
Jag fick ångestdämpande och visdomsord:
"När du får barn en gång kommer du inte att fokusera så mycket på dig själv längre. Du kommer inte att ha tid med det, och då tror jag att de här tankarna försvinner."
Ojojoj, det var så sant som det var sagt!
Visst kan jag ha liiiiite känningar precis vid den här övergången från sommar till höst.
De kvällar jag inte stupar i säng av utmattning (ganska få kvällar, men det finns enstaka) kan de där tankarna komma smygande och krama mitt hjärta med iskall hand.
Jag blir fullkomligt vettskrämd, hjärtat bultar och det snurrar i huvudet och jag måste sätta mig upp och tända lampan och läsa tills ögonlocken inte längre orkar vara uppe....


M önskar sig också bakåt i tiden emellanåt.
Hon tycker inte att jag har så mycket tid för henne som hon skulle önska.
Och jag kan bara hålla med.
Den tid vi är tillsammans bråkar vi mest.
Som två toningar står vi och skriker på varandra.
Otroligt moget....
Och jag blir så ledsen varje gång.
Och hon blir så ledsen varje gång.
Och så pussas vi och kramas och säger förlåt.
Och efter fem minuter kan det vara fullt pådrag igen.
Det är fanimej absurt.
En gång när hon tittade på ett foto som sitter på frysen sa hon:
"Jag vill ha det så igen".
Medan jag gick dit för att titta släntrade hon in på sitt rum, stängde dörren och startade "Hung up" med Madonna på hög volym (är hon 7 eller 13 liksom??).
Fotot föreställer mig och J sittandes på ett trappsteg och mellan oss sitter en 2-årig M och skrattar...