Lite gnäll. Bara lite.

Jag vill inte verka elak eller otacksam.
Men jag måste ju få tycka och uttrycka min högst personliga åsikt i olika frågor.
Svårt.
Javisst.
Men denna blogg är ju mitt forum.
Jag kan ju skriva vad jag vill.
Men självklart ha i åtanke att fler tar del av mina funderingar.
Fast det är väl det som är hela grejen med en blogg?

Det är dock inget allvarligare ämne än gårdagens Friskis & Svettis-pass.
Berättade tidigare att både A och M, mina bästisar (störtbarnsligt ord, jag vet, men vad ska man säga då??) också tränar där nu.
Och igår fick vi med min svägerska K.
Och till-och-med M:s man var med!!
Även om man står och studsar på sin egen lilla fläck så är det roligt att träna tillsammans.
Det är inte alla som förstår tjusningen med det när det inte gäller lagsport (min man t ex) men jag känner att jag varken måste förklara eller försvara det.
"Ju mer vi är tillsammans - ju gladare vi bli."
Typ.
För- och eftersnack är enormt viktigt.
Vi hinner säga ganska mycket utan att jämt och ständigt bli avbrutna.
Å andra sidan får man fightas rätt rejält om pratutrymmet med de här kvinnsen.
Vi har alla mycket att säga.
Vi tar alltid över, liksom.
Var vi än är.
Hemsk egenskap tycker många.
Tja.
Man är som man är.

Men.
Återigen.
Gårdagens pass.
Tiden, 20-21, är perfekt för oss småbarnsföräldrar.
Vi hinner både ge välling, somna framför Bolibompa och vakna igen för att natta barn, få undan middagsdisken och lite till innan det är dags att sticka iväg.
(Tyvärr finns det bara ett pass i veckan just det här klockslaget.)
Tisdagsledaren var sjuk förra veckan.
Då kom det en kvinnlig vikarie.
Hon är glad och käck och trevlig.
Men passet var bara sådär.
(Asch, en gång gör ju inget?)
Igår var det återigen vikarie.
En manlig.
Hmmm.
Han presenterade sig, och jag log stelt och lätt fördomsfullt mot honom och fastän A stod bredvid mig och jag omöjligt kunde se hennes ansiktsuttryck så visste jag att hon såg precis likadan ut.
Och hade exakt samma tankar.
Cyniska, fördomsfulla tankar.
Och tyvärr.
Den här gången infriades fördomarna.
Alldeles för mesiga rörelser till, till, till.... HISSMUSIK!!
Passar hissmusik någon annanstans än i just en hiss?
NÄ.
EN låt var bra.
Och den var med Barry White.
Och har man inte följt Ally McBeal och därför inte får associationer till Barry White-låtar så är inte ens den bra.
Nu var det ju i och för sig ett bas-pass (utan hopp).
Men det finns bas-pass och bas-pass....
Det fanns inte möjlighet att ta i mer för musiken var kass - rent ut sagt - och rörelserna korta och för enkla.
Vid stretchingen var jag klart irriterad.


Här åker man iväg för en timmes välbehövlig motion.
(Och lurar med sig en intet ont anande svägerska.)
Och vad får man.
Lite svett under armarna på sin höjd.
Men när jag sitter där på jympagolvet och tänker taskiga tankar om passet och musiken så fäster ledaren blicken på mig, (man kan läsa av mig på nolltid, skulle vara fullständigt värdelös i pokerspel) fastän han talar till alla motionärer, och säger:
"Det här är jättekul. Har ni tänkt på det, ni som kan komma hit? Hur härligt det är att få röra på sin kropp. Det kan inte alla. Tänk på det. Alla har inte den möjligheten. Det har ni!"


Gulp.
Som jag skämdes.
Men minnet är kort.
Så fort vi kom ut ur lokalen väste jag till mina bundsförvanter:
"Asså, HISSmusik, så jäuvla kass! Jau e ente ens svitt!" (Överdriven skånska, jag pratar inte så, men nästan...)


Och tyvärr.
Ett torrt konstaterande.
Friskis & Svettis på den här orten har tappat stinget.
För få pass att välja bland.
Torsdagarna är super!
Än så länge.
Men HUR länge?
Jag måste få ut maximalt på den futtiga träningstid jag har till förfogande.
Inget jamsande som "plocka kulor" (Sällskapsresan) och lätta knäboj.
Jag får kanske byta förening?
Eller - attityd?!!


Dom. Kallar. På Mig.
Fruarna.