Minne, jag har tappat mitt minne...

Det spelas mycket spel här nuförtiden.
Nästan alltid på E:s initiativ.
Vi spelar Lottospel.
Vi spelar Bamsespel.
Vi spelar Hello Kitty-spel.
Men mest av allt spelar vi Memoryspel.
Memoryspel är kul för alla åldrar (ehe).
Till och med L klarar av att vara med.
När jag var liten kommer jag ihåg att jag kom ihåg så bra.
Och det är ju tur.
Att man kommer ihåg något.
Alls.
Nu har man ju inte en chans.
Att komma ihåg var det ena eller andra kortet låg.
(Eller hur många barn man har. Eller alla barnens fyra sista siffror. Eller alla koder och lösenord och användarnamn och.....pust......ja, allt liksom!)
För bara tio-tolv år sedan - när jag spelade Memory med min första skolklass - kommer jag ihåg att man fick låtsasförlora ungefär varannan gång för att de små eleverna inte skulle bli ledsna...
Jag vet att min kursare J - som har fem egna barn - inte fixade den biten.
Han kunde absolut inte tänka sig att "lägga sig" eller "låtsas glömma" i spel.
Nej, det var blodigt allvar för honom.
Oavsett om motspelaren var en 7-åring utan framtänder eller en 25-årig medstudent...

Det där behöver man inte ens oroa sig för nu.
För jag kommer verkligen inte ihåg!
Barnen är skitduktiga.
Jag tror att de bluffar ;-)
Trots att jag med egna ögon bevittnar att de inte gör det.
De har bara - fortfarande - ett väldigt bra kom-ihåg...
E tycker hela tiden synd om mig eller sin pappa:
"Ååååh, mamma du har bara ett par, du kan få ett av mig."
Och när jag lyckas vända upp två identiska kort blir hon uppriktigt överlycklig och klappar i händerna.
(Ungefär som skådespelaren Gustaf Hammarsten i filmen "Tillsammans". Ni vet scenen när alla är ute i trädgården och spelar fotboll. Han blir precis lika glad vare sig det är hans eget lag eller motståndarlaget som gör mål. Han blir bara glad för att alla andra blir glada!)

Nej.
Hoppas att E:s intresse för Memory håller i sig ett tag.
Så att jag kan smygträna upp mitt eget...