Tråkmåns?

Mina senaste inlägg har mest haft karaktär av familjefotoalbum. Eller hur? Verkligen spännade? Nej. Inte särskilt upphetsande kanske. Mer än för oss som är med på bilderna. ("Upphetsande" är möjligen inte heller det bästa ordvalet i det här sammanhanget, men....) Tidigare brukade jag få mina uppslag till kåserier eller vad man ska kalla inläggen, när jag minst anade. Jag kunde stå i kön på ICA eller vara ute på en promenad eller komma på nånting preciiiiiis innan insomningstillfället på kvällen. Men nu är det tomt. Inga historier kommer till mig. Flera kvällar har jag satt mig ner och försökt komma på nåt roligt att skriva. Men det är blankt. Fy, så tråkig jag är, har jag tänkt. Har jag helt tappat allt sinne för berättande eller för humor eller vad är det frågan om? Eller - oh hemska tanke - jag kanske har blivit en riktig TRÅKMÅNS? (Vissa kanske påstår att jag alltid varit det. Vad vet jag. Och att mina s k "roliga" inlägg skett under en period av tillfällig sinnesförvirring...) Hur som helst så tänkte jag att jag skulle berätta att jag varit och spelat innebandy i eftermiddag. Och hur roligt är det att berätta? Hmmmm. Jag gör det ändå. Rakt upp och ner. Utan minsta lustighet. Själva innebandyspelandet var fantastiskt kul. Cirka 8-9 år sedan sist bara... Och det hade min kropp verkligen anammat. Att det var så längesen alltså. Jag har av någon märklig anledning (!) fått för mig att jag är hyfsat vältränad. Alltså. Efter den här timmen av tjurrusningar och full rulle precis hela tiden, så vet i tusan om jag inte får modifiera den självbilden en aning. HERREGUD så trött jag var och ÄR. Fortfarande. Fastän det var flera timmar sedan jag kom hem. Jag kände mig som 22. Och samtidigt som 58. 58-22. Ja. Det blir ju 36. Anledningen till att jag gjorde det här idag var att jag skulle bevisa nånting. En kille på jobbet - som sitter på en annan avdelning än jag men som går förbi mitt rum när han ska till sitt fikarum - har "tjatat" och skojat om att "Vi behöver fler spelare på innebandyn, du kan väl hänga med etc. etc.?" Och han hade nog inte förväntat sig att jag verkligen skulle anta utmaningen! Men det måste man ju!! Eller rättare, jag måste det! Så idag var det dags. Eftersom barnen är sjuka och var hemma med sin pappa så kunde jag sticka iväg. Och som jag skrev innan så var det jättekul! Att göra saker som man inte alltid gör blir ju oftast roliga! Och i det här inlägget har jag använt orden rolig, lustig, skoj, kul och humor sammanlagt nio gånger. Intressant.