Skånedagar med Saade

Det var ett tag sedan sist.
Skånedagarna har inte funnits på några år men i helgen var det nypremiär.
Vi bestämde oss för att åka dit främst av en anledning.
Den anledningen hette Eric Saade.
En killkompis frågade om vi inte kunde lösa familjebiljett och åka dit.
Jovisst, det gör vi!
Vädret var perfekt - inte för varmt och ingen vidare risk för regn.
Vi inledde med en liten lunch.
Jag slog till på abborre med pepparrot och smält smör, barnen korv med bröd (otippat!)
F läste i programmet att kyrkan bjöd på kaffe och eftersom lunchen inte var alldeles billig så siktade vi in oss på en gratiskopp.
Församlingen delade även ut ballonger, vi fick några extra eftersom något av barnen råkade släppa sin så den flög upp i skyn...
F och jag högg varsin kopp och jag upptäckte kakfat på borden.
"Barn, ta varsin kaka."
De tog varsin näve.
Med kakor.
F och jag föste milt men bestämt barnen framför oss till nästa station...
Man vill ju inte visa att man har så gamiga barn....(Hrm)
Bland barnaktiviteterna satte sig E och L och tittade på andra barn som byggde Briojärnvägar, de lekte inte själva.
F tog M med sig för att spana vad det mer fanns för kul.
Under tiden tröttnade de andra två för de ville hellre leka med lera som de sett vid ett bord vi passerat tidigare.
Jag ställde mig och sms:ade F "Vid leran" och när jag lyfte blicken stirrade jag rakt in i ett jätteobjektiv.
"Du såg så koncentrerad ut" sa den ganska snygge fotografen som satt på huk framför mig och skrattade.
Jag log generat där bakom barnvagnen med en massa ballonger fastknutna.
Måste blivit en rolig bild.
Undrar var den hamnar?
Jag skar varsin ganska stor bit färgglad lera till flickorna och så ställde vi oss en bit ifrån bordet.
F och M anslöt.
"Asch, vi tar med leran" sa jag till F "så går vi vidare, här är ju så mycket folk."
Men se, det hörde "lervakten"...
"Ni måste lämna tillbaks leran, annars räcker den inte till imorgon."
Då gjorde jag nåt hemskt.
Jag STRUNTADE i det.
Och så gick vi.
Med leran.
Barnen - som hört vad som sagts - blev upprörda och tjatade "Mamma, vi måste lämna leran!!! Man måste lämna tillbaka den!"
"Nej" sa jag.
Men F var smartare (tack!) och sa att vi skulle lämna tillbaks den sen.....
Jag fick därefter springa med E och L som ville hoppa över plintar på en bana som nån gymnastförening ställt upp.
Piuh, då lyste solen med sin starkaste strålar.
Var inte alls särskilt varmt med hårt snörade Dr Martens...Nejdå....
När vi så äntligen kunde komma därifrån började M tjata om att hon vill köpa nåt.
"Köp å köp, man hör aldri' annet" som Emils pappa Anton sa...
Men det fanns inget att köpa!
Men en massa gratisballonger och små soptunnor och tandborstar och kolor som man kunde "vinna" i tävlingar.
En tävling var att svara på frågor om matavfallssortering.
Precis mitt ämne.
Barnen tittade frågande på mig, och jag höftade till.
Blev sådär bra.
Vi fick soptunnor ändå.
(Jag hade snott dem annars, så pressad var jag av barnens tjat...)
Sen kom den där eftermiddagströttheten då man känner att barnen måste få något lite sött och gott för att orka vidare.
Vad F och jag kunde upptäcka så fanns det kanske tre serveringar.
På hela området.
Inga glasskiosker, inga korvvagnar, inte ens ett godisstånd med värdelösa lakritsremmar i giftiga färger.
Inget!
Jag ställde mig sist i en tjugometerskö med E och L medan F och M gick till bilen för att baxa in ett tiotal ballonger, soptunnor, tandborstar och annat...
E och L slogs och kivades hela tiden när vi stod i kön!
Hela tiden!
Jag försökte förgäves spana framåt för att se vad jag kunde köpa, samtidigt som jag särade de små slagskämparna åt, först verbalt och sen med mer hårdhänta metoder.
Läste på en griffeltavla "Rödbetssoppa" och "Varmrökt lax" och liknande men tänkte att de nog måste ha några soltorkade kanelsnäckor i alla fall...
När det äntligen blev min tur kom också familjen S.
Eftersom dryckeskylarna var i stort sett tomma sånär som på öl och juicepaket enades vi om att fråga om man kunde köpa två literspaket Kiviks äppel- och pärondryck.
Jag sa "Jag tar två såna där juicepaket. Om man får?"
"Javisst."
"Vad kostar de?"
"Tvåhundra." (Hon rörde inte en min när hon sa det hutlöst skamliga priset!)
Hade det inte varit för att jag stått i den förbannade kön och brottats med mina små prinsessor och svettats som en gris i tjugofem minuter så hade jag aldrig betalt HUNDRA SPÄNN för en liter äppledryck som kostar 14.90 på ICA!
Men nu fanns det liksom inget val.
Och det visste hon.
Och det visste alla andra bakom mig i den 25 meter (den växte lavinartat!) långa kön.
Undrar vad de fick upp priset till på den sista litern...?
Seeeeen var det dags för höjdpunkten.
Vi la ut vår filt på gräset framför scenen bland alla de andra hundratusen barnfamiljerna.
A med barn, svåger och svärmor hade då också anlänt.
Det var mysigt att bara sitta där i solen och vänta.
Även om mina små gullungar fortsatte att ge varandra små tjuvnyp då och då.
När tidpunkten för konserten närmade sig började folk STÄLLA sig upp!
Så oerhört dumt.
Då hälften av publiken var under 130 cm långa...
Vi turades om att ha barnen på axlarna och att springa runt och leta upp bättre platser.
Till sist hittade vi en plats vid sidan av scenen så att vi verkligen kunde SE Eric Saade!
Men shit, vad jag är trött i ryggen och axlarna.
Jag är för klen för sån't...
Men det fick det vara värt.
Jättekul att barnen - och mammorna;) - fick se och höra sin idol, haha!
Efter konserten var vi rätt trötta.
Och lite hungriga.
Projekt ta-sig-till-bilen-och-köra-ut-från-parkeringen tog vid.
I en hel TIMME satt vi blickstilla på åkern (=parkeringen).
Verkade inte som om någon hört talas om blixtlåsmetoden.
Snarare rädde-sig-den-som-kan-metoden...
Barnens hunger tilltog och jag hade inte ens ett litet tuggummi i bilen.
Lite 100-kronors juice hjälpte en stund.
Då fick jag syn på en kille som kom gåendes med en konditoripåse i handen!
Jag kände igen honom som en från parallellklassen i gymnasiet...
Jag är inte den som är den så jag vevade ner rutan och hojtade:
"Men var har du fått tag i den där påsen? Jag skulle kunna betala dyrt för innehållet i den." (Och det vet vi ju...)
Han bara skrattade och sa att jag kunde få en munk till barnen.
Som jag skämdes.
Men jag tog emot den och han gick leende därifrån.
Barnen mulade in som om de inte sett mat på en evighet och smulorna sprätte omkring.
Får städa bilen imorgon...
Vi var bjudna hem till F efteråt på middag, men jag avböjde.
Det var ju tur.
Var inte hemma förrän vid halvåttasnåret och då var vi ännu tröttare.
Nöjda men trötta.
Men när de ringer i veckan - jodå, jag blev tillfrågad om jag kunde bli uppringd för att ge synpunkter på Skånedagarna i en enkät - så har jag några tips på förbättringar...