Ekonomisk kris även i begagnatbranschen?

Kvällens värdinna.

Kvällens mormödrar.

Kvällens soppa:

Vitlöks- och basilikadoftande tomatsoppa, baguette med parmesan- och vitlökssmör.

Kvällens småbarnsföräldrar.

Kvällens kaka-till-kaffet:

Kladdkaka med mjölchokladfyllning och vit chokladtopping....

(=Kvällens smarrigaste!)

Kvällens ordförande avspänd och tillbakalutad.

Kvällens ordförande något mindre avspänd och tillbakalutad.

Kvällens klurigaste I.

Kvällens klurigaste II.

Kvällens cooooolaste.

Kvällens modevisning.

Kvällens tema:

Köp-å-sälj

Ja, det var en mycket mycket trevlig kväll.

Jag hade färre saker med mig hem än dit och då känns det bra.

Dock, analyserade vi från soffgruppen (=snillen spekulerar), att det kanske hölls lite hårdare i plånböckerna än vanligt?

Kan även Club Begagnes ha påverkats av det ekonomiska läget i världen??

Jag handlade tex. "bara" ett par blommiga termobyxor (kan vara bra att ha, tex om man åker snowboard som jag inte gör...), en vit silkig morgonrock (=som man slänger på sig när man är uppe på natten och springer), 2 klänningar till E, 2 fat hembakta kärleksmums och en slags solkräm.

Men jag sålde desto mer.

Jag är nöjd.

Torsdagsträning

Om mindre än tre timmar sladdar A in på tomten i sin skruttiga vita Audi.

(Hon läser inte den här bloggen - tror jag - så jag kan vara tuff och säga så om hennes bil...)

Dessutom fukar inte belysningen inne i bilen, så jag dröjer alltid lite med att hoppa in i passagerarsätet medan jag böjer mig halvt in för att kolla att det verkligen är hon...

Tio i sju står jag redo i tjocka vinterjackan, tofflor, träningsväskan med skor

(fick nya fina i julklapp av barnen), prinsessvattenflaska och träningskort i.

Skillnaden från förra torsdagen är, att idag har jag också nya fina träningsbyxor på mig!

Beställde nämligen ett par snajdiga från H&M-katolgen och de kom igår.

Beställde även ett snajdigt träningslinne men det var för stort (!) så jag får matcha

med tråkig reklamtröja tills rätt storlek anländer...

Ser ju så dumt ut att träna med bar överkropp...

Stortjejen är hos farmor,

lilltjejen snarkar i vagnen,

mellantjejen sitter i mitt knä och gråter för att hon är så förstoppad!

Vi har gett henne mediciner för detta i snart tre månader,

ska det aldrig bli bra?

Smygsportare

Nu har jag mått gräsligt illa i tolv timmar...
Men "bara" det.
Jag haaaataaar illamående.
Får såna flashbacks.
Urrrrrrrk.
Resten av familjen är friska så vi får hoppas att jag är sist ut...

I lördags - när vi hade vår återförening - gled vi, bland annat, in på ämnet träning.
För J sa helt plötsligt:
"Jag har gjort Klassikern."
WOW!
Minns inte J som särskilt sportintresserad så jag blev mäkta imponerad.
Det blev vi alla.
Men N ville inte verka sämre utan fyllde blixtsnabbt i:
"Och jag har sprungit Tjejmilen, det var 5 kilometer!"
OJ!
Inte heller N framstod som nån sportfåne på gymnasietiden så hennes uttalande gjorde även det djupt intryck.
Tills S (som är en sån där matte-no-snabb-i-huvet-typ) sa lite försiktigt:
"Tjejmilen? Är inte det en mil......???"
(När vi rett ut att det var "Vårruset" N deltagit i, var vi ändå imponerade...)

S, inte heller hon något sportfreak, och jag utgjorde däremot ett perfekt par när det gällde den årliga STORA (och hatade) orienteringen varje år på gymnasiet.
Eftersom S är duktig på att läsa karta och kompass och jag själv gillar att springa så kan man ju tänka att vi klarade uppgiften galant.
S tog ut riktningen för kontrollerna, jag lubbade fram och tillbaka och stämplade korten.
Varje gång jag kom tillbaka till henne hade hon tagit ut riktning för nästa kontroll.
Snacka om teamwork!

F-n vad jag mår illa!

Hemmatisdag

Jag är inte sjuk!
Inte jag heller!

Sssschhh.........

Sekunda varor?

Idag är två familjemedlemmar sjuka.
Vi får hoppas att det stannar där.
Vi är hemma alla fem så då kan man lätt räkna ut att det åtminstone är pappan i huset som är den ena sjuklingen. (Vi andra fyra är ju alltid hemma, nästan.)

Jag vill inte bli smittad!
På fredag ska jag på klubb.
Inte nattklubb.
Inte bokklubb.
Inte klubben för inbördes beundran.
Nej, jag ska på Club Begagnes.
(Ni kanske har läst om dem i tidningen eller hört dem prata i radion?)

En av min mammas goda vänner, P, är upphovskvinna till denna klubb.
För ca tre år sedan när hon skulle ordna en tjejmiddag ville hon ha någon mer aktivitet förutom att just äta och prata.
Uttjatade alternativ som Tupperware, Oriflame och sexleksaksparty ratades.
Istället kom hon på den briljanta idén: Varför inte ordna en loppiskväll?
Alla har väl saker liggande hemma som de är trötta på men som kanske någon annan kan ha glädje av!
Sagt och gjort.
P bjöd in tjejer i alla åldrar, från 20-65 år, och uppmanade dem att ta med sig en påse med grejer att sälja.
När gästerna kom fick de skriva sitt namn på en lapp och lägga i en skål.
Efter middagen drogs namnen i tur och ordning och man hade tio minuter (äggklockan höll tiden!) på sig att sälja vad man hade i påsen.
Succén var ett faktum!
P utsåg en styrelse och utnämnde sig själv till ordförande.

Jag har varit medlem i drygt två år.
Klubben har ca 35 ordinarie medlemmar men alla är ju inte med vid varje tillfälle.
Min mamma ingår givetvis i styrelsen eftersom hon är den okrönta loppisdrottningen, och vi vanliga medlemmar får lov att ta med gäster till träffarna.
Första fredagen i månaden är det träff och vissa ramar har satts upp.
Värdinneskapet går runt på alla medlemmar, värdinnan ordnar förtäring för en femtiolapp, var och en får ha med sig max två pappåsar med saker och kläder att sälja och man tar med sin egen dryck (typ en vinflarra...).
P har myntat ett "ordspråk":
"Den rutinerade kommer med två kassar och går hem med en.
Den orutinerade kommer med en kasse och går hem med (minst) två."

Efter maten sätter kommersen igång.
Det är så roligt!
Några av mina favoritplagg har fyndats för bara några tior!
Och ju senare det lider desto fler impulsköp.
"Guuud, vad jag är snygg i den här tröjan!" (Här kan vinet ha en förskönande effekt...)
Men ett felköp kan ju bara säljas vid nästa tillfälle...

Jag deltar kanske tre gånger om året, men har inte nödvändigtvis haft något att sälja varje gång.
Det går så bra att bara köpa...
På fredag har jag dock två proppfulla pappkassar med mig.
Jag har ju rensat ur garderoben...
Så därför har jag absolut inte tid att vara sjuk!!!

Club Begagnes ligger verkligen i tiden.
Att återanvända saker är miljövänligt.
Ordet "loppis" har fått en finare klang.
Ordet "loppis" är idag inte lika med lump.
Alla människor springer på loppisar nuförtiden och man får vara snabb om man ska göra de bästa fynden.
Ordet "loppis" är synonymt med "Second Hand" och "Antikviteter" eller det ännu finare "Vintage" och i viss mån "Shabby Chic", men i princip betyder de ju alla samma sak, kan jag tycka...
Använt och slitet som använt och slitet, liksom, även om en vintageentusiast skulle hävda motsatsen...

P är verkligen loppisförespråkare.
I hennes vackra hem varvas alla hennes loppisfynd med nyare grejer i en smakfull kombination.
I hennes garderob ryms egna nyinköpta plagg med Begagnesväninnornas avlagda och där sätter hon ihop alla möjliga fantasifulla kreationer.
När hon får arbetskamraternas komplimanger svarar hon glatt:
"Ja, idag har jag A:s top, B:s kjol, C:s scarf och D:s stövlar!"

Hemma hos oss hittar man också en hel del möbler och prylar som haft tidigare ägare.
En del saker har vi ärvt efter äldre släktingar som gått bort.
T.ex. är mitt fina skrivbord från makens farmor, stolen jag sitter på från makens mormor, min fina äkta matta från min egen mormor och handgjorda spetsar från min farmor.
Det är alldeles extra roligt att bevara saker efter äldre släktingar, tycker jag, eftersom de betyder något.
Ibland behövs bara lite färg för att fräscha upp en gammal möbel så att den får nytt liv!
(Ungefär som ens eget trötta vinterfejs!)
Och för närvarande - och troligtvis många år framöver - är det inte lönt för oss att satsa på dyra märkesmöbler á la Miljögården... (se bildbevis överst!)

Nu har J tagit sig upp efter en lång tupplur i soffan.
Tjejerna byter om från nattlinne till utomhuskläder (klockan är halvtre!!) och alla verkar må förvånansvärt bra.
Skönt.
Själv tog jag en rask promenad på en timme efter frukost.
Det var så uppfriskande och kinderna var glödande röda efteråt.
Så jag tror jag stannar inne nu.
Dags att förbereda middagen.
Om det nu är någon mer än jag som är sugen på mat?

Änglavakt, helt enkelt

Ända sedan barnsben har jag intresserat mig för bokstäver, ord, att läsa och att skriva.
Jag har skrivit dagbok i nästan hela mitt liv, ibland "på riktigt", ibland bara i form av stödord i en fickalmanacka.
Jag är också en j-l på att dokumentera och utvärdera skriftligt.
Det skrivna ordet finns kvar, det talade försvinner.
Allt har satts in i pärmar eller stuvats ner i lådor som dammat igen på vinden.
Vad jag ska ha allt skrivet till?
Ingen aning.
Det kliar i fingrarna och jag bara måste skriva.
Dagligen.
Och att blogga.
Vilken fröjd.
Ingen behöver läsa, bara jag får skriva.


Under mina två första graviditeter skrev jag varje vecka i en speciell graviddagbok.
När tredje graviditeten uppdagades fanns inte denna bok längre att få tag i.
Slut på förlaget.
I rättvisans namn började jag därför att föra dagbok i en mapp på datorn.
Det blev 40 datorskrivna A4-sidor!
Hela den nio månader långa berättelsen ligger på mitt skrivbord - helt oredigerad.
När skulle jag hinna gå igenom denna digra lunta?
Om/när jag börjar - måste jag slutföra - och det finns det inte utrymme till just nu.
Risken är att jag glömmer det som jag (inte) skrivit "mellan raderna".
Och när jag väl tar tag i detta så kommer jag nog att få hitta på lite för att det ska bli intressant att läsa...

Jag har skrivit om det mesta som har påverkat mig i mitt liv, på ett eller annat sätt.
Men inte om allt.
Det var efter ett inlägg i bloggen, där jag nämner en olycka som min äldsta dotter råkat ut för, som en vän försiktigt frågade vad som egentligen hänt.
Jag har berättat det så många gånger men aldrig riktigt skrivit ner händelseförloppet ordentligt.
Olikt mig.
Eller så har det bara varit för jobbigt, helt enkelt.
När jag skulle skriva ett mail och berätta för min vän så var det väldigt svårt att förklara kort och koncist.
Jag har emellertid gjort en dokumentation till min dotter, efter ett råd från personalen på den avdelning där hon vårdades.
Den är hastigt och allra pliktskyldigast gjord.

Så, vad handlar det om?

För två år sedan var vårt garage nybyggt och inte barnsäkrat.
M föll handlöst två meter och landade på huvudet mot en rå betongtrappa.
Hon fick skrapsår och skrek i panik.
Det tog vansinnigt lång tid innan ambulansen dök upp (20 minuter!) och min kropp höll på att vända sig ut och in.
Min man följde med i ambulansen, svärföräldrarna tog hand om lillasyster (då nio månader gammal) och bästa vännen A körde mig in till sjukhuset.
När vi anlände hade maken tjatat och tjatat om att få röntgat dotterns huvud men läkaren på akuten ville inte "på grund av strålningsrisken".
Men eftersom huvudet svällde och dotterns värden blev sämre beställdes röntgen.
Sen gick allt väldigt snabbt.

En neurokirurg stod plötsligt i rummet och berättade att det på röntgenplåtarna synts en åtta cm lång spricka i skallbenet där blod pumpades ut i huvudet.
Han visste inte om det fanns blödningar i hjärnan.
När han började berätta om vad han sett på röntgen förberedde jag mig på att ta farväl av vår dotter.
Jag lyssnade inte på vad han egentligen sa.
Jag trodde bara det värsta.
Medan jag skakade av chock spelades en film upp inuti mitt huvud där jag såg dottern i alla möjliga situationer, jag såg hennes rum, alla hennes små pyssel, allt hon brukade säga och göra osv.
Jag trodde att det var slut.

Men innan jag visste ordet av var vi på neurointensiven.
Hjärnkirurgen tog mig och min man åt sidan - alltmedan övrig personal förberedde för operation - och talade om att han tänkte operera M snarast eftersom han inte visste hur mycket blod som redan pumpats ut eller med vilken hastighet.
"Jag kommer också att raka av henne håret, men jag kan försöka ta så lite som möjligt."
Vi stirrade på honom.
Håret?
Det spelar ingen som helst roll.
Raka av allt om det behövs.

M sövdes ner och sedan följde ca fyra mardrömstimmar av oviss väntan.
A och mamma - hon och pappa var redan på sjukhuset i ett annat ärende - satt med oss hela tiden.
Jag försökte blunda men det gick inte.
Så fort jag stängde ögonen såg jag henne framför mig och hur hon föll - fast jag inte ens sett när det hände!
När de fyra timmarna gått kom vår neurokirurg, vår superhjälte, och berättade att operationen gått bra men att det var tur att den inte fördröjts ytterligare.

Vi låg bara kvar några dagar, barn har en fantastisk läkeförmåga!
M såg sig inte i spegeln förrän efter någon dag.
Jag stod bakom henne och iakttog.
Hon tittade, mötte sin egen blick i spegeln, sa inget, och gick därifrån.
Två veckor efter operationen, hittade jag den här teckningen på hennes skrivbord:

M är helt återställd (håret är utväxt) och har inte fått några men av olyckan.

Hon hade änglavakt, helt enkelt.

Som om tiden stått stilla

1992: J och jag är klädda för party!
Eller, J är i alla fall klädd för party...
På ett annat foto från samma förfest konstaterar jag förvånat att jag var klädd i vit ribbad polotröja (???) och ljusgula jeans (???IGEN).
Har DET någonsin varit modernt?? 1994: Två söta studentskor, S och N, redo att vandra ut i livet!

2009: S och J skålar glatt i välkomstdrinken Hot Shot, en av våra klassiker...

Andra klassiker från gymnasietiden var annars: Liebfraumilch (urrrrk!) eller Blue Nun (urrrrk!) eller Black Tower (urrrrk!), Lapinkulta (vårt finska påbrå), morotsstavar (mitt förslag), chips och dippa (de andras förslag)!
På varje förfest.
Och det var måååååånga förfester.
Och förfesterna var alltid roligast.
Även om jag gillar vårt lokala danspalats också...

2009: Jag och N skålade ännu gladare, vad det nu kan bero på???

Lika förväntansfulla som barn på julafton var vi inför vår återförening på restaurangen igår.

Våra ögon tindrade när vi hälsade på varandra och kramade om varandra och jag kände själv att jag bara ville titta och känna (jo faktiskt) på de andra tjejerna för att förstå att det var sant att vi liksom var här tillsammans igen.

Overkligt, men verkligt på samma gång.

Alla tre var sig precis lika.

Och ändå inte.

Servitrisen fick komma in minst tre gånger och påminna oss om att beställa förrätt...

Samma sak med varmrätten.

Och med desserten....

Vi pratade.

Vi skrattade.

Vi lyssnade på varandras berättelser.

Livet är verkligen som en berg-och-dalbana.

Hur jag än väljer att beskriva våra liv idag så låter det banalt och novellklyschigt.

Men då får det göra det.

Jag är så glad att mina tre fina vänner alla funnit sin stora kärlek, att de har intressanta jobb de trivs med, att de mår bra och antingen redan är eller är på väg in i familjebildarlyckan!!!

Vi träffades klockan 17 och skildes åt strax efter midnatt.

Då hade vi hunnit avhandla både det ena och det andra.

N var till exempel nära på att ta livet av mig...

När vi läste dessertmenyn berättade jag att jag var nötallergiker - konstigt att vi aldrig pratat om det förut, det fanns kanske inte nötter på 90-talet... - och speciellt om den allergiska reaktion jag fick när jag väntade mitt andra barn.

Mina två bästa vänner fick rädda livet på mig med min adrenalinspruta och jösses, vilken cirkus det var!

Alla tre nickade allvarsamt åt min berättelse men vi hann inte mer än få in desserten så sträcker N fram sin sked med PECANNÖTSPAJ mot min mun - som redan var öppen för att ta emot en sked ljuvlig sorbet från min egen tallrik - med orden "Men smaka på den här, visst känns den konstig??"

Jag bara skrek: "Aaaaaarrrgh!!! Ska du ta livet av mig kvinna???"

Oj, vad vi skrattade.

Men usch vad det kunde gått illa...

Vi har redan bestämt oss för att träffas igen.

Jag längtar.