Som om tiden stått stilla

1992: J och jag är klädda för party!
Eller, J är i alla fall klädd för party...
På ett annat foto från samma förfest konstaterar jag förvånat att jag var klädd i vit ribbad polotröja (???) och ljusgula jeans (???IGEN).
Har DET någonsin varit modernt?? 1994: Två söta studentskor, S och N, redo att vandra ut i livet!

2009: S och J skålar glatt i välkomstdrinken Hot Shot, en av våra klassiker...

Andra klassiker från gymnasietiden var annars: Liebfraumilch (urrrrk!) eller Blue Nun (urrrrk!) eller Black Tower (urrrrk!), Lapinkulta (vårt finska påbrå), morotsstavar (mitt förslag), chips och dippa (de andras förslag)!
På varje förfest.
Och det var måååååånga förfester.
Och förfesterna var alltid roligast.
Även om jag gillar vårt lokala danspalats också...

2009: Jag och N skålade ännu gladare, vad det nu kan bero på???

Lika förväntansfulla som barn på julafton var vi inför vår återförening på restaurangen igår.

Våra ögon tindrade när vi hälsade på varandra och kramade om varandra och jag kände själv att jag bara ville titta och känna (jo faktiskt) på de andra tjejerna för att förstå att det var sant att vi liksom var här tillsammans igen.

Overkligt, men verkligt på samma gång.

Alla tre var sig precis lika.

Och ändå inte.

Servitrisen fick komma in minst tre gånger och påminna oss om att beställa förrätt...

Samma sak med varmrätten.

Och med desserten....

Vi pratade.

Vi skrattade.

Vi lyssnade på varandras berättelser.

Livet är verkligen som en berg-och-dalbana.

Hur jag än väljer att beskriva våra liv idag så låter det banalt och novellklyschigt.

Men då får det göra det.

Jag är så glad att mina tre fina vänner alla funnit sin stora kärlek, att de har intressanta jobb de trivs med, att de mår bra och antingen redan är eller är på väg in i familjebildarlyckan!!!

Vi träffades klockan 17 och skildes åt strax efter midnatt.

Då hade vi hunnit avhandla både det ena och det andra.

N var till exempel nära på att ta livet av mig...

När vi läste dessertmenyn berättade jag att jag var nötallergiker - konstigt att vi aldrig pratat om det förut, det fanns kanske inte nötter på 90-talet... - och speciellt om den allergiska reaktion jag fick när jag väntade mitt andra barn.

Mina två bästa vänner fick rädda livet på mig med min adrenalinspruta och jösses, vilken cirkus det var!

Alla tre nickade allvarsamt åt min berättelse men vi hann inte mer än få in desserten så sträcker N fram sin sked med PECANNÖTSPAJ mot min mun - som redan var öppen för att ta emot en sked ljuvlig sorbet från min egen tallrik - med orden "Men smaka på den här, visst känns den konstig??"

Jag bara skrek: "Aaaaaarrrgh!!! Ska du ta livet av mig kvinna???"

Oj, vad vi skrattade.

Men usch vad det kunde gått illa...

Vi har redan bestämt oss för att träffas igen.

Jag längtar.