Smygsportare

Nu har jag mått gräsligt illa i tolv timmar...
Men "bara" det.
Jag haaaataaar illamående.
Får såna flashbacks.
Urrrrrrrk.
Resten av familjen är friska så vi får hoppas att jag är sist ut...

I lördags - när vi hade vår återförening - gled vi, bland annat, in på ämnet träning.
För J sa helt plötsligt:
"Jag har gjort Klassikern."
WOW!
Minns inte J som särskilt sportintresserad så jag blev mäkta imponerad.
Det blev vi alla.
Men N ville inte verka sämre utan fyllde blixtsnabbt i:
"Och jag har sprungit Tjejmilen, det var 5 kilometer!"
OJ!
Inte heller N framstod som nån sportfåne på gymnasietiden så hennes uttalande gjorde även det djupt intryck.
Tills S (som är en sån där matte-no-snabb-i-huvet-typ) sa lite försiktigt:
"Tjejmilen? Är inte det en mil......???"
(När vi rett ut att det var "Vårruset" N deltagit i, var vi ändå imponerade...)

S, inte heller hon något sportfreak, och jag utgjorde däremot ett perfekt par när det gällde den årliga STORA (och hatade) orienteringen varje år på gymnasiet.
Eftersom S är duktig på att läsa karta och kompass och jag själv gillar att springa så kan man ju tänka att vi klarade uppgiften galant.
S tog ut riktningen för kontrollerna, jag lubbade fram och tillbaka och stämplade korten.
Varje gång jag kom tillbaka till henne hade hon tagit ut riktning för nästa kontroll.
Snacka om teamwork!

F-n vad jag mår illa!