Änglavakt, helt enkelt

Ända sedan barnsben har jag intresserat mig för bokstäver, ord, att läsa och att skriva.
Jag har skrivit dagbok i nästan hela mitt liv, ibland "på riktigt", ibland bara i form av stödord i en fickalmanacka.
Jag är också en j-l på att dokumentera och utvärdera skriftligt.
Det skrivna ordet finns kvar, det talade försvinner.
Allt har satts in i pärmar eller stuvats ner i lådor som dammat igen på vinden.
Vad jag ska ha allt skrivet till?
Ingen aning.
Det kliar i fingrarna och jag bara måste skriva.
Dagligen.
Och att blogga.
Vilken fröjd.
Ingen behöver läsa, bara jag får skriva.


Under mina två första graviditeter skrev jag varje vecka i en speciell graviddagbok.
När tredje graviditeten uppdagades fanns inte denna bok längre att få tag i.
Slut på förlaget.
I rättvisans namn började jag därför att föra dagbok i en mapp på datorn.
Det blev 40 datorskrivna A4-sidor!
Hela den nio månader långa berättelsen ligger på mitt skrivbord - helt oredigerad.
När skulle jag hinna gå igenom denna digra lunta?
Om/när jag börjar - måste jag slutföra - och det finns det inte utrymme till just nu.
Risken är att jag glömmer det som jag (inte) skrivit "mellan raderna".
Och när jag väl tar tag i detta så kommer jag nog att få hitta på lite för att det ska bli intressant att läsa...

Jag har skrivit om det mesta som har påverkat mig i mitt liv, på ett eller annat sätt.
Men inte om allt.
Det var efter ett inlägg i bloggen, där jag nämner en olycka som min äldsta dotter råkat ut för, som en vän försiktigt frågade vad som egentligen hänt.
Jag har berättat det så många gånger men aldrig riktigt skrivit ner händelseförloppet ordentligt.
Olikt mig.
Eller så har det bara varit för jobbigt, helt enkelt.
När jag skulle skriva ett mail och berätta för min vän så var det väldigt svårt att förklara kort och koncist.
Jag har emellertid gjort en dokumentation till min dotter, efter ett råd från personalen på den avdelning där hon vårdades.
Den är hastigt och allra pliktskyldigast gjord.

Så, vad handlar det om?

För två år sedan var vårt garage nybyggt och inte barnsäkrat.
M föll handlöst två meter och landade på huvudet mot en rå betongtrappa.
Hon fick skrapsår och skrek i panik.
Det tog vansinnigt lång tid innan ambulansen dök upp (20 minuter!) och min kropp höll på att vända sig ut och in.
Min man följde med i ambulansen, svärföräldrarna tog hand om lillasyster (då nio månader gammal) och bästa vännen A körde mig in till sjukhuset.
När vi anlände hade maken tjatat och tjatat om att få röntgat dotterns huvud men läkaren på akuten ville inte "på grund av strålningsrisken".
Men eftersom huvudet svällde och dotterns värden blev sämre beställdes röntgen.
Sen gick allt väldigt snabbt.

En neurokirurg stod plötsligt i rummet och berättade att det på röntgenplåtarna synts en åtta cm lång spricka i skallbenet där blod pumpades ut i huvudet.
Han visste inte om det fanns blödningar i hjärnan.
När han började berätta om vad han sett på röntgen förberedde jag mig på att ta farväl av vår dotter.
Jag lyssnade inte på vad han egentligen sa.
Jag trodde bara det värsta.
Medan jag skakade av chock spelades en film upp inuti mitt huvud där jag såg dottern i alla möjliga situationer, jag såg hennes rum, alla hennes små pyssel, allt hon brukade säga och göra osv.
Jag trodde att det var slut.

Men innan jag visste ordet av var vi på neurointensiven.
Hjärnkirurgen tog mig och min man åt sidan - alltmedan övrig personal förberedde för operation - och talade om att han tänkte operera M snarast eftersom han inte visste hur mycket blod som redan pumpats ut eller med vilken hastighet.
"Jag kommer också att raka av henne håret, men jag kan försöka ta så lite som möjligt."
Vi stirrade på honom.
Håret?
Det spelar ingen som helst roll.
Raka av allt om det behövs.

M sövdes ner och sedan följde ca fyra mardrömstimmar av oviss väntan.
A och mamma - hon och pappa var redan på sjukhuset i ett annat ärende - satt med oss hela tiden.
Jag försökte blunda men det gick inte.
Så fort jag stängde ögonen såg jag henne framför mig och hur hon föll - fast jag inte ens sett när det hände!
När de fyra timmarna gått kom vår neurokirurg, vår superhjälte, och berättade att operationen gått bra men att det var tur att den inte fördröjts ytterligare.

Vi låg bara kvar några dagar, barn har en fantastisk läkeförmåga!
M såg sig inte i spegeln förrän efter någon dag.
Jag stod bakom henne och iakttog.
Hon tittade, mötte sin egen blick i spegeln, sa inget, och gick därifrån.
Två veckor efter operationen, hittade jag den här teckningen på hennes skrivbord:

M är helt återställd (håret är utväxt) och har inte fått några men av olyckan.

Hon hade änglavakt, helt enkelt.