Russinplock

Att glädjas åt det lilla....


Trots att mitt jobb är lite jobbigt emellanåt - ja, vem känner inte så ibland? - så finns det en hel del roligheter.
Små russin.
Som plockas.


Torsdag eftermiddag, ca 14.55, 10 personer - en man, nio kvinnor - runt ett konferensbord.
Halvljummet kaffe, uppätna muffins.
Punkt efter punkt betas - segas? - av men så plötsligt hörs vår fritidspedagog A i högtalaren:
"Samling i jympasalen för alla som vill vara med på bollek!"
Vi spritter till, utbyter blickar "Tänk om vi skulle...?", reser oss hastigt med fåniga flin på läpparna.
Joggar ut i korridoren, nerför trappan, in i jympasalen.
Våra sjalar fladdrar, stövlarna klapprar mot golvet, våra långa halsband klingar.
Barnen som samlats i salen ser förvånade ut.
Med all rätt.
"LÄRARNA!!! Och REKTORN!!!?"
Vi intar våra positioner.
Fritidspedagogerna är med på noterna.
Ingen kommenterar vår närvaro.
Bolleken sätter igång.
Jag hör ett sprakande ljud när min tunika spricker i sömmen samtidigt som jag hivar iväg en boll över jympagolvet.
Lärarna vinner.
Vi tackar för matchen och vandrar samlat - men med spjuverleende ansikten och ej längre så tillrättalagda frisyrer - sakta upp till konferensbordet igen.
"Mer kaffe, någon?"