Semestervecka numero dos

Resegille i svärföräldrarnas sommarstuga.
Ja, inte för att fira att stugan var rest och klar - utan att gäststugan är det.
På utsidan i alla fall.
Så på nätterna sov J och flickorna i tält.
(Tält som inte varit uppackat sen maken bodde på raggarcamping när han var 16 år.... Det luktade tydligen lite unket. Inte vet jag. Jag går inte nära ett tält om det inte är under pistolhot.)
Själv sussade jag förnämligt i duxsäng i gästrummet.


Resegillet blev en mycket trevlig tillställning, med god mat och vackert varmt väder.
Så varmt att jag tror vissa drabbats av solsting!
I varje fall min käre svärfar.
När jag skuttade ur bilen var det min svärfars ben det första jag fick syn på!!
Jo, det kan låta besynnerligt men är faktiskt alldeles sant.
Jag har aldrig sett de benen!!!
Han har nämligen inte burit kortbyxor sen Österrike-79 (eller nåt i den stilen...), enligt svärmor!!!
Verkligen häpnadsväckande.
Men det är inte slut med det.
Ånej.
När svärmor och jag var på marknaden köpte hon en stråhatt under skeptiskt mummel:
"Han kommer förstås aldrig att ta den på sig..."
Men nu går minsann skam på torra land.
D v s, nu går minsann svärfar i både kortbyxa och stråhatt!!!
Nu är det bara tofflorna som ska bytas ut...
Men Rom byggdes som bekant inte på en dag.



Igårkväll spelades finalmatcherna på Beachhandbollen.
Jag satt hemma i stugan och läste Damernas Värld.
Faktum är att jag inte besökt beachandbollfestivalen en enda gång i år!!!
Har alltid varit där i alla år, men alltså inte denna sommar.
Det var bättre förr.
Eller ja, både och.
Ur natta-barn-synpunkt är det bättre nu eftersom centercourten förr var placerad precis bredvid vår stuga.
Ur gratis-bra-musik-på-uteplatsen är det sämre nu.
Vi hör inte ett dugg eftersom centercourten nu är låååångt iväg.
Om det inte är alldeles vindstilla och vinden ligger på rätt håll.
Alltså.
En omöjlighet.
Brorsan deltog inte heller.
För första gången tror jag.
Mitt svaga intresse beror troligtvis mest på det.

Var på en mycket mysig restaurang med mina föräldrar en kväll.

Jättegod - högklassig - mat och trevlig miljö.

Eller.

Det var trevlig miljö tills vår minsta lilla docka fick för sig att hon inte ville ha blöja.

Asch, tänkte vi, hon har ju precis kissat på toaletten så det kan väl inte hända så mycket...

Så ska man dock aldrig tänka.

Medan vi vuxna - och alla andra vuxna restauranggäster - åt vår fina mat lekte alla barnen med varandra.

Fast L ville leka i båten så vi hade lyft i henne där tidigare.

Plötsligt vrålade hon jättehögt och jag sprang dit.

"Nämen, usch, vad är det för klet du har... fått....på....f-o-t.........."

Ehh, hehehehe.

Precis bredvid L låg en prydlig liten bajstopp.

Såg ut som en gräddbulle ungefär.

I den hade hon också satt foten.

Härligt.

Jag hojtade lite diskret (hur man nu gör det?) över hela serveringen på J och mamma som kom rusande med min handväska där jag som tur var (förvånad någon??) hade både våtservetter och plastpåse.

Tja.

Så fick man då stå där och plocka.

Kul.

"Jamen då tar jag väl en sushibit med lax, en klunk kall tjeckisk öl, plockar lite bajs, tar en sushibit med tonfisk...."

Nästan ingen som la märke till vad vi höll på med heller....eller?......

E fyllde 4 år i fredags!! Hipp hipp hurra!!!

L fyller 2 kommande fredag så vi slog två flickor i en smäll eller vad det heter....

Vi hade ett fint sommarkalas för dem båda.

Nästa år går det nog inte att göra så men än så länge så förstår ju inte L vad "födelsedag" är för något...

Alla de söta kusinerna samlade för ett gruppfoto!!!

Och igår kom regnet.

Och jag var på den enda inbokade loppisen i sommar.

Stööööön.

Jag köpte kanske därför bara två små prylar.

En fin röd Kosta Boda ljusstake och en gammal ram.

Egentligen skulle jag ha en blå Kosta Boda ljusstake också men den var det någon som snöt mitt framför näsan på mig... GRRRRRRRRRR.

På den här loppisen gick det nämligen till så att man fick gå runt och titta på allting en timme innan man fick börja köpa.

Om det var något man ville ha fick man stå och bevaka det när startsignalen gick.

Jag vakade som en hök över ljusstakarna.

Tillsammans med några andra fyndkåta kärringar.

Och tretusen paraplyer.

Jag rörde dem inte (ljusstakarna menar jag då alltså...) - man har väl moral - men flera av de andra mindre nogräknade damerna låtsades att de skulle "titta" på ljusstakarna och fick dem skickade till sig och "råkade" sätta dem väldigt nära sig själva.

"Häpp häpp häpp" ropade jag och kommenderade tillbaks dem till sin ursprungsplats.

Tyvärr lyckades jag inte med den blå.

När startsignalen ljöd var den som uppslukad!

Eller nerstoppad.

I nån loppiskärrings väska.