Jag är ingen poet.
Ändå känner jag mig lyrisk.
Anledning:
Jag har joggat EN MIL nu på morgonkvisten.
Strax efter 8 sprang A och jag ut på knastrande grusväg.
1 grad, andedräkten som rök ur munnen, fortfarande gryning.
Ååååh så vackert.
Det var mörkt i fönstren på husen vi sprang förbi.
Vi mötte nästan inga människor, inga bilar.
Sjön rörde sig stilla, solen stod lågt och var kallt ljusgul.
Några får rörde sig försiktigt i en hage, tre jägare satt runt en sprakande brasa i ett skogsparti, några vinterlurviga kor följde oss med stum blick när vi susade (nåja) förbi dem....
Kan man bli annat än poetiskt av en sådan naturupplevelse?
Att vi sen avverkade en mils löpning är ren bonus!
Jag känner mig stark!
Björk och Bambu i Göteborg
5 år sedan
3 kommentarer:
Är riktigt imponerad av att ni springer en mil en lördagsmorgon. Heja heja!
Så härligt det låter!
Känslan av styrka
kommer från endorfiner.
Dem får man av rörelse-ansträngning.
Kroppens egen drog tillverkning
helt laglig och ofarlig.
Gladiatan
Skicka en kommentar