Bland vitsippor och talgoxar

Jag tog min löprunda i skogen i eftermiddags.
Inget konstigt med det kan man tycka.
Men trots att jag älskar den där 5 km:s-slingan (blir 7,5 totalt när man börjar och startar här hemma) så har jag inte vågat springa den ensam på många år.
Idag var jag emellertid så sugen på träflis och grus - istället för asfalt som jag brukar - under fötterna så jag trotsade min rädsla.
Och så rikligt belönad jag blev.
Jag är fortfarande alldeles utpumpad.
För första gången på många månader kunde jag dessutom springa i t-shirt!
Det var varmt och blommigt och kvittrigt i skogen.
Noterade att det inte stod en enda bil på parkeringen när jag joggade förbi.
Hmm.
Var det bra eller dåligt?
Såg inte en människa förrän vid 4 km-skylten.
En skogsarbetare.
Han stängde av motorsågen preciiiis innan jag passerade honom, han log brett och nickade och hade svarta solglasögon.
Vad betydde det leendet?
Hjälp.
Fick bra snitthastighet på grund av honom kan jag säga....
Sen sprang jag förbi två mammor på barnvagnspromenad och kunde andas ut...
Vad är då grunden till denna oro?
Jo, för nåt år sedan pratades det om nåt ofredande eller om det var våldtäktsförsök på just denna slinga.
Och kort därefter stötte jag på en märklig kuf när jag kom ångande på stigen.
Men då var jag nästan hemma.
Det är så himla tråkigt att man inte ska kunna röra sig fritt.
Eller kan man?
Men det var verkligen värt det idag.
Den ljumma luften, talgoxarnas ihärdiga och entoniga visslande (si-si-da, si-si-da), känslan av kroppens styrka, ja det blev nästan religiöst.
Och tro det eller ej, för mig är en löprunda den ultimata avkopplingen!