Sommarland i höstväder och en liten sparv!

Vi lämnade hemmet tidigt för att vara på plats när Sommarlandet öppnade!
Det gjorde ca 7000-8000 personer till.....
Vår bank hade abonnerat hela stället denna dag och vräkte ut biljetter för 25 kr/st för oss som är mer än 1 m ö h. (Gratis för dom som var kortare...)
Vi och den andra familjen Taikon hade lastat våra Volvobilar med fullproppade kylväskor, kläder för alla tänkbara väder och vagnar. Pust!

A och F som varit där tidigare med sina barn satt inne med alla tips för hur man skulle lägga upp dagen.
Alltså sprang A (jo, det gjorde hon, över stock och sten!) i förväg med I guppandes i vagnen och paxade ett bord vid en grillplats.
Ca 10.45 var korvarna grillade och klara och vi mumsade i oss både dem och kaffe och kanelsnäckor.
Man är hungrig direkt man kommer fram till utflyktsmålet så det var inga problem.


Mätta och trinda kom F med nästa förhandstips.
Inte stå i kö till alla karusellerna när alla andra gör det på förmiddagen, utan gå hinderbana och titta på djur tills den värsta ruschen lagt sig.
Sagt och gjort.

En liten glass hann vi också med mellan hinderbana och studskudde....

Detta var kul!

J och jag tog av oss skorna och studsade upp likt barnen, ojojoj, så hysteriskt roligt!

Barnen åkte några karuseller, åt spunnet socker, rodde båt (dom starka papporna skötte årorna!), lekte på jätteklätterställning och åkte linbana.

Sen kom regnet.

En timme efter vad SMHI förutspått så det var ju bra.

Vi la ut våra filtar i ett litet lusthus och drack upp det sista ur kaffetermosarna och knaprade på kex.

En prima ballerina!

Vi hade en fantastisk dag!

Alla barnen var nöjda och trötta och somnade med öppna munnar och slokande huvuden i sina bilbarnsstolar, omhuldade och curlade och älskade...

För man får inte glömma att vi är olika och att vi ser olika på barns förmåga att ta hand om sig själva... (och då menar jag inte att inte alla älskar sina barn!)

Som vanligt (liknande hände 2007 på Astrid Lindgrens värld) tog jag nämligen hand om ett litet bortsprunget barn...

När vi kom gående in i karuselland såg vi en liten tös i 6-7-årsåldern som irrade omkring.

Om man inte riktigt följde henne med blicken hade man aldrig märkt att hon var ensam, det var så mycket folk överallt.

Hon utmärkte sig eftersom hon hade en alldeles för stor baddräkt på sig som hängde i grenen och ett par korta tights under. Det såg också ut som om hon var våt i rumpan. Och så var hon knotigt mager och håret hängde slarvigt ner i ansiktet.

Ingen, förutom dom som var inne på badlandet en bra bit ifrån hade kommit på tanken att ha endast baddräkt på sig denna dag.

Vi hade tex. jeans, fleecejackor, strumpor och jympaskor.

Det var väl 12-14 grader...

När jag följt henne med blicken en stund förstod jag att allt inte stod rätt till.

Jag gick fram till henne, satte mig på huk och la mina händer på hennes axlar.

Frågade om hon blivit av med sin mamma och pappa.

Hennes stora bruna ögon flackade runt och hon svarade osammanhängande och otydligt.

Men hon fick fram att hon hette L och att hon var där med sin mamma och mammas syskon.

Hon kom inte ihåg var mamma befann sig.

Jag frågade om mamma hade någon telefon men nej, de hade telefonen hemma... (Ja, det finns ju faktiskt folk som inte har mobiltelefon, tänkte jag sen mitt dumma nöt!)

Jag tog den lilla sparven i handen och gick till närmsta kiosk.

Där jobbade två unga tjejer - med stora hjärtan - för högtryck.

Den ena gick genast och hämtade sin jacka och virade in det lilla magra knyttet och sa att hon skulle ringa till receptionen.

Jag svepte med handen på den lillas baksida och sa: "Är du våt där?"

Då stirrade hon skräcklslaget på mig och såg mig i ögonen och utbrast blixtsnabbt: "NEJ!"

Aha.

Hon ville genast gå ut och leta igen men jag och kiosktjejen utbytte blickar och dörren låstes efter mig när jag gick.

Kvar stod lilla sparvöga.

Jag kan inte sluta tänka på henne.

Jag vet att det kan förhålla sig så att hennes mamma har haft världens dust med henne om att hon inte får ha baddräkt när det är så kallt, och så har de blivit ovänner och flickan har sprungit iväg olovandes och mamman har letat förtvivlat....

Men.

Det kändes inte som om så var fallet...