Tick-tack-tick-tack-tick-tack...

...time goes by...NOT slowly...
Jahapp!
Det var det.
Om 5 timmar börjar jag.
JOBBA!!!
Kick-off med föreläsning och middag ikväll.
Föresläsning imorgon.
Planeringsarbete fredag, måndag, tisdag.
På onsdag kommer DOM!
Eleverna.
Shit.
Jag har släppt allting.
Är inte ett dugg förberedd.
Vad kan jag göra för DOM?
Jag vet ju ingenting.
Kan ingenting.
Jo, jag är en jävel på att ta hand om tre barn samtidigt som jag lagar middag (och nu är det slut på gourmetmaten, välkommen falukorv och fläskpannkaka!) , hämtar och lämnar hos barnens kompisar, bakar en kaka, stryker ett tvättberg, veckohandlar, håller hemmet fläckfritt, läser en godnattsaga, tar en powerwalk med barnvagnen, snyter en näsa, etc. etc.
Vad ska jag på JOBBET att göra???
L har fyllt ett och jag har många föräldradagar kvar men jag vill jobba deltid i några år så därför har vi beslutat att göra så här.
Igår satte jag P för mammaledighetseran med buller och bång!
Riktigt.
Rejält.

Uteservering i stan vid 14-tiden.
Lillbrorsan i gul tröja matchar med gul öl.

J är förväntansfull inför mötet med ryggbiffen...

Svägerskan hade plötsligt väldigt många glas???

Buskablyg?

Nja, snarare regnskur i rökrutan...

VOUGE?????

Förberedelser in i det sista....

E ler när hon tänker på brorsans kaka?

Han skulle svänga ihop en kaka till kaffet och följde ett nytt recept i en kvällstidnings bilaga.

Den blev lite, hur ska jag säga, "svampig"?

Som en ugnsomelett med svag smak av choklad och apelsin.

Hade man blandat i ytterligare några ägg så hade man tillverkat ypperliga kastrullunderlägg.

Eller skippat chokladen och apelsinen och istället haft bacon och lingonsylt till?

Vi hade många fantasifulla förslag.

Aja, den gick ner med vaniljglass, kaffe, pimms och öl...

1 % kvar av en cheeseburgare från Burger King....

Nu är vi redo!!!

Så mäktigt!

Så stort!

Och så jäkla fantastiskt bra!

Den bästa konsert jag någonsin varit på!

Utan tvekan!!!

Och här syns (?) Madonnan själv.

Vilken kvinna.

Vilken show.

Vilken puls.

Vilket party.

Jag är stum av beundran.

Hon ger mig kraft att ta itu med jobbet.

Kanske när jag är lite mindre bakis....

Hela dagen och hela kvällen var så perfekt.

Jag kände mig ung och sprallig och glad.

Ända tills det var dags att åka hem från grannlandet...

ALLA 55000 skulle visst åka med buss 15...

Och sen skulle ALLA 55000 ta samma tåg hem...

Det utbröt panik och bitvis irriterad och nästintill hotfull stämning.

Både E och jag höll på att tuppa av.

En annan kvinna gjorde det.

Vi stod ihoptryckta som kreatur i boskapsvagnar.

600 pers i fyra vagnar.

Folk som inte fick plats blev arga och vägrade flytta sig utan stod kvar i dörrarna.

Lokföraren fick upprepade gånger tala om att antingen fick folk hoppa av eller så skulle tåget bli ännu mer försenat.

Och försenat blev det.

Trodde aldrig att vi skulle komma hem.

Sista tåget hem till oss hade vi missat med sisådär en timme.

Alltså blev det taxi.

Och jag vet inte vad som var värst.

Att stå ihoptryckt och svettas och hyperventilera i en timme med 599 andra, eller att åka i 150 km/timmen med stressad taxichaufför.

Jag var tvungen att be honom dämpa hastigheten och då drog han ner till 130....

Schysst.

Han pillade med GPS:en och radion och jag tänkte bara: "Jag vill inte dö, jag vill komma hem till mina barn, jag vill inte dö, sakta ner för helvete, din idiot...."

Men hem kom vi.

Till våra cyklar på stationen.

3.21 låg jag i sängen.

Nu sitter jag här.

Barnen är hos mamma.

Jag ska hämta dem så fort jag är klar.

Klar med strykberget.

Klar med duschen.

Klar med ICA-handlingen.

Klar med Apoteksbesöket.

Klar med....

Jag fattar inte hur jag ska hinna.

Ångesten ligger som en boll i magen.

Ihopknölat med alldeles för många rökta cigaretter, några liter öl, rosévin, pimms, en bit ryggbiff , en smula cheeseburgare, några nävar popcorn och brorsans "kaka"...

Ångest.

Jag älskar mina barn.

Tick-tack-tick-tack-tick-tack