Mina älskade fina söta flickor!

När jag körde från jobbet i eftermiddags värkte det i hjärtat av längtan efter flickorna!
Och jag vet att de längtar efter mig varje dag!
Först brukar jag hämta M.
Oftast kommer hon springande, ropar "M-a-m-m-a!" och slår armarna om mig.
Undrar hur länge till?
Bäst att njuta nu.
Sedan hämtar vi småsystrarna och är de ute och leker hör jag dem lång väg.
Så fort de får syn på mig, struntar de i allt de håller på med för att rusa emot mig.
Ja, de tävlar så klart om vem som får första kramen...
Syskonrivalitet, for sure...
Då är det kärlek.
Sen blir det som vanligt.
L vill bli buren, E vill bli fastspänd först i bilen, M vill hem fort fortare fortast så att hon kan springa ut i stallet...
Gnäll och bök och bråk i bilen på vägen hem.
Om vilken musik som ska spelas.
Om att man vill ha nappen.
Om att man är så hungrig, så hungrig.
Om att man vill ha tuggummi.
Om vems tur det är att öppna garageporten.
Suck.
Är man (jag) då det minsta trött så blir man (jag) eleka monstermamman som gapar och skriker som värsta barnungen hela bilfärden...
Och så blir alla supergriniga.
Fint.


Vid de tillfällena - typ varje dag - får man försöka tänka på hur mycket man längtat efter varandra och hur mysigt det blir två timmar senare (efter att man hängt upp blöta overaller på tork, packat om tre ryggsäckar, startat en maskin tvätt, plockat undan morgonens disk, lagat middag, duschat barnen, borstat alla hår och tänder, röjt i köket, hängt upp tvätten, blandat välling, hängt fram morgondagens kläder, läst läxor...etc) när man landar i soffan till Bolibompa...
Pust.
När Bolibomparacet är avklarat är jag så trött så åker jag inte iväg och tränar händer det inte så mycket...
Har alltid intentioner att jag ska hinna med så många saker.
Pyssla, sy och fixa.
Men det blir mest... ingenting...
Istället sätter jag mig - som nu - vid datorn, eller möjligtvis framför TV:n.
Ikväll är jag tidigt färdig med mina sysslor.
Och då ska jag passa på att lägga mig i tid.
Även om J säger att han ska "ta striden" ytterligare en natt.
På försök nattade han L i hennes växasäng i hennes eget rum igårkväll.
Gick ju skitbra.
Han var uppe med henne vid tre tillfällen.
När jag sömndrucken kom ut i den mörka hallen, på väg mot badrummet halvsex imorse, såg jag att det var tänt på L:s rum och musik hördes därifrån!!?
Plötsligt kom L själv vandrande med en bebisdocka under armen och verkade ha varit uppe och lekt ett tag!!
MEN.
Alltså.
Rena dårhuset!!!


Positive thinking, positive thinking.


I vilket fall.
Lite smått inredande hinner vi varje dag.
Soffan E och L sitter i på bilden ovan är ett resultat av vad lite färg och nya textilier kan göra med en i utgångsläget ganska tråkig möbel.
Den var en vanlig furumöbel från Jysk från början och sittdynan var klädd i trist tyg.
Och så, piff piff, så blev den så här!
Tjusigt.
När nya TV-rummet är färdiginrett så kommer så klart bilder även därifrån...
Måste köpa en TV bara.
Nu är det bara ett rum.
Ska samtidigt reklamera vår nya platt-TV vi köpte i höstas.
Den var dyr och fungerar dåligt.
Går inte att starta emellanåt (typ varje dag).
Ett minimikrav tycker jag är att man ska kunna starta TV:n.
Eller?