Nu återgår livet till det normala...

Kalasen är slut.
Julgranen utslängd.
Raketerna uppskjutna.
Tårtljusen utblåsta.
Nu återgår allt till det normala.

Det vill säga, om det normala innebär:
* att handla gottepåsar på Apoteket, (E ville prompt ha en egen påse till sina halstabletter)
* att byta bajsblöja i provrummet i ortens största klädaffär, (E igen)
* att tappa sin tjocka grillade på golvet på City Gross, men bara torka av den med servetten och äta upp den som om ingenting hänt, (jag skäms.... det var jag, men det var kö och barnen var griniga och E fick ketchup på hela jackan och korven kostade ändå 17 spänn!))
* att skära ett djupt hack i fingret med vassa Globalkniven för att man medlar mellan ungarna samtidigt som man diskar, (jag)
* att man pratar med katterna (alla fyra! ibland fem!) när man matar dem och kallar dem bortskämda när de bara nosar lite arrogant på torrfodret och undrar var alla goda julmatrester tog vägen, (OK, jag igen)
* att man blandar en liten drink till sig själv för att man tycker att det är så mysigt. (??)

Ettans rum är nästan färdigt!
Hon sover där inatt.
Hon ville gå och lägga sig redan före Bolibompa men där sa jag bestämt ifrån.
Då hade hon ju vaknat redan klockan fyra imorgon.
Nej tack.

Samma dag som hon fyllde år såg hon Bolibompa på kvällen.
Det var Evas Funkarprogram - eller vad det nu heter - och det gillar Ettan.
"Det handlar om viktiga saker, om kommunen och sån't" (citat M)
I detta program handlade det om hur man inom olika religioner begraver människor.
Att det handlade om det upptäckte jag försent där jag satt i djup koncentration vid symaskinen..
Hon satt redan som klistrad och lyssnade med stort intresse hela programmet igenom.
Hon tog på pyjamas.
Hon borstade tänderna.
Hon lyssnade på godnattsagan.
Hon sa godnatt, puss och kram och vi ses imorgon.
Jag lämnade rummet för att sätta upp de färdigsydda gardinerna i hennes nya rum.
Jag hann inte börja.
Hon skrek hjärtskärande och jag visste vad som komma skulle.
Med tårarna sprutande hasplade hon ur sig:
"Mamma, jag vill alltid att ni ska vara här! När jag blir gammal ska ni också finnas här, mamma!"
(Ungefär: Lova det mamma!!!)

Så fick vi prata om livet och döden och vad som händer när man dör.
Då kommer man till himlen, det vet väl alla???
Alla vill till himmelen men få vill ju dö
Ja, tänk vad skönt om man hade vetat.
Då hade man inte behövt vara rädd för döden.
Min Etta tror fullt och fast på att man blir en ängel när man dör och att man träffar alla andra som dött och blivit änglar tidigare.
Jag vill också tro det.
Jag vill, jag vill, men nej, tyvärr så gör jag det inte...
Men för att mina barn inte ska bli rädda och få dödsångest och skrika hjärtskärande med tårarna sprutande så ska jag tuta i dem att de blir änglar och kommer till himlen och sen får de själva upptäcka och bestämma vad de ska tro.
Är det normalt?