Ingen känsla...

...alls.
Julkänsla alltså.
Trots att det är massvis med snö.
Trots att vi har ljusstakar överallt och tänder stearinljus på kvällarna.
Trots att flickorna öppnar adventskalender varje dag.
Trots att vi bakar och äter julkakor.
Trots att jag varit på TRE julbord.
Trots att vi sjunger julsånger varje dag.
DEN KOMMER INTE!
Julmyskänslan.
Jag tror att jag kanske vet varför.
När jag jobbade i skolan byggde man upp förväntningarna på ett annat sätt.
Man räknade ner dagarna tills jultomten skulle komma.
Man julpysslade - thank God att jag slipper det för all del - och övade julsånger etc. etc.
Jag trivs jättebra på mitt nuvarande jobb, så det är inte det, men särskilt juligt är det inte.
På fredag ÄR det julafton och det känns alldeles surrealistiskt.
Jag tycker inte ens att det är lönt att släpa in en gran som bara medför en massa jobb (för mig eftersom barnen tröttnar efter att ha hängt tre kulor...) för att bara några dagar senare vilja kasta ut den igen...
Vad är det med mig??
Drack förstås en kopp glögg ikväll.
Samtidigt som jag såg Ernst julpyssla i TV-rutan.
Samtidigt som jag strök...
Jag vågade knappt säga till J att jag var sugen på glögg.
Det är ju ändå bara måndag liksom.
Men jag var så törstig och hungrig efter simturen...
Jodå, mamma och jag simmade 1000 m.
Skitskönt.
Särskilt som det känns som om någon har slagit mina axlar och min rygg gul och blå, aahhrggg.
Då är man förstås VÄRD lite glögg.
Och en apelsin.
Juligt?
Sådär.
Nja.
Idag är jag förstås allmänt neggig.
Gick upp 5 imorse och har därför haft otroligt kort stubin.
(Och den har varit j-ä-v-l-i-g-t kort under en längre period nu.)
Har undvikit att ge mig in i diskussioner - i alla fall på jobbet.
Hemma har det varit omöjligt.
Jag har tänt direkt.
På alla tre.
Barnen.
Jag måste skärpa mig.
Jag börjar med att gå och lägga mig.
Nu.